Jazzhands

Sommaren, halvtid

Har oerhört lite jobb men de jag har är ganska roliga: läs den här boken och skriv kåserande. Läs den här boken och intervjua hon som skrivit den.

Igår läste jag min första Elena Ferrante (nej, det är inte hen jag ska intervjua). Neapel-böckerna har inte lockat mig, vet inte varför. Det borde de gjort eftersom jag fortfarande när en Italien-vurm. Kärlekar från tonåren går inte alltid över så lätt.

NÃ¥. Jag läste nÃ¥gon intervju med nÃ¥gon, minns varken vem eller var, som sa att Dagar av ensamhet var dennes favorit. Det mÃ¥ste ha varit nÃ¥gon vars smak jag respekterar eftersom jag köpte boken direkt. Det tog mig tre kvällar att läsa ut den, det var utmattande. Inte för att det är utmattande att läsa utan för att den handlar om ett sammanbrott, ett mänskligt förfall. Över – faktiskt – att vara en kvinna “i en viss Ã¥lder” som inser att hon blivit den hon alltid tänkt att hon inte ska bli. Den som ger lite av sig själv för att mannen ska behöva ge lite mindre av sig själv. Och till slut har man gett honom allt och dÃ¥ tröttnar han pÃ¥ att ingenting finns kvar att fÃ¥.

Jag blev matt av att läsa om barn som har feber, hundar som måste rastas, tvätt som ska sorteras och samtidigt måste man (som kvinna) tänka på att raka benen, ta hand om sig själv, wellness och artigheter. Jag ville nästan kasta boken i väggen och köra lite djupandning.
Det är alltså en bra bok.
Det är alltså en bok som fick mig att känna igen en känsla. Jag har inga barn och ingen hund, inte den känslan. Men den av övergivenhet som övergår till ilska och besvikelse. Känslan som ligger där precis i skarven. Den som säger att fan också, jag har gett och du har fått. Du har vuxit och jag har krympt. Men samtidigt: jag gjorde det av kärlek.

Varför gör vi det av kärlek?

Inom socialantropologin menar man att den rena, osjälviska gÃ¥van inte finns. Vi förväntar oss alltid nÃ¥gonting i utbyte. Är det inte ett “tack” sÃ¥ är det vÃ¥r egen känsla av förnöjsamhet. Till och med att skänka en anonym gÃ¥va, till exempel till välgörenhet, gör vi för att det skänker oss nÃ¥gonting tillbaka: en känsla av att vi är goda människor till exempel, eller en känsla av lättad skuld.

Så är det av kärlek vi krymper oss själva egentligen?
Nej, det är det ju inte. Det är av längtan. Egoistisk och desperat längtan.
Det mest irriterande.

  • Postad 2019-06-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ã…ldrandet

Bruce Springsteen har släppt ett nytt album och det är mycket bra. För att inte säga jättebra. I texterna märks ett vemod och en betraktelse över hur snabbt tiden går, hur snabbt ett liv försvinner.

Jag kommer att tänka pÃ¥ hur jag lyssnat pÃ¥ flera gamla idolers senaste album och tänkt samma sak, att de skriver om att bli äldre, om att livet snart är slut. De flesta tittar tillbaka i backspegeln med ett vemod. Bruce ocksÃ¥, även om han för inte länge sedan släppte This Life som jag tycker är en vacker och livsbejakande lÃ¥t med raderna “This life…and then the next“. Han sjunger om hur tacksam han kan vara ändÃ¥ när han ser tillbaka pÃ¥ sitt liv, att han ändÃ¥ fÃ¥tt möta kärleken och haft det fint.

Så hoppas jag också känna vid livets slut. Så känner jag redan kring olika kärlekar. Jag har inte hamnat i ett förhållande som pågått i all evighet, jag firar inte tioårig bröllopsdag och jag har många, många hjärtesorger i mig. Men jag har upplevt olika kärlekar istället, jag har fått vara kär en massa gånger istället för en lång, fördjupad kärlek. Jag är nöjd. This life and then the next.

Jag minns att när jag recenserade den sista filmen i trilogin “The Trip” sÃ¥ slog det mig att ocksÃ¥ den handlar om Ã¥ldrandet, om att famla efter gamla meriter bÃ¥de professionellt och personligt. Har jag fortfarande kvar “det”?
Pet Shop Boys jättefina skiva Elysium (titeln syftar för övrigt pÃ¥ paradiset) handlar bara om döden och Ã¥ldrandet. Fast sett ur olika vinklar, en av de roligaste lÃ¥tarna beskriver en taxichaffis (tänker jag mig?) som snackar pÃ¥ om hur han känner igen Neil Tennants ansikte och “just det, du är ju med i det där gamla bandet”.
En annan minns glansdagarna på 1980-talet då man kunde festa, droga och ha sex helt obehindrat. Innan aids-epidemin kanske? Något han också skildrat i Being Boring.

Vad är det jag vill säga? Jo, att det är påtagligt att man blir äldre och man märker det ännu mer när man lyssnar på gamla följeslagare vars musik man lyssnat på genom åren och som nu plötsligt börjar skildra sitt eget åldrande och den stundande döden.

Tänkte samma sak när jag såg Bryan Ferry för ett tag sedan. Nu skriver han knappt några egna låtar men det finns kanske en tanke bakom att han på senaste albumet valt covers på låtar som While my heart is still beating och Bitters End.
Vi tänker alla på döden. På vad vi lämnar efter oss. Men också på vad vi har här och nu. I alla fall borde vi tänka på det.

  • Postad 2019-06-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

I’m not the man they think I am at home

För övrigt såg jag en film jag tyckte oerhört mycket om. Så mycket att jag såg den igen dagen därpå faktiskt. Och kände mig manad att skriva den här texten om. Som jag för övrigt (apropå inlägget nedan) är rätt så nöjd med.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Dumstrut

Idag fick jag en text refuserad. Det händer sällan och det har aldrig tidigare hänt för just denna uppdragsgivare. Det vanligaste är att redaktören har förslag på redigering och korr. Ibland kan det ta flera vändor innan den får godkänt.

Men refusering händer sällan.

Det är såklart en del av verkligheten och ska såklart inte vara en reflektion av ens kapacitet, eller summan av allt man skrivit. Men så funkar ju inte refuseringar. Så funkar inga dumpningar eller avvisningar.

Blir man avvisad av en person man vill imponera på eller älskas av så ses det sällan som en enskild företeelse, satt i relation till det stora hela.

Nej, smittorisken är skyhög vid avvisningar. Man vill aldrig flirta med någon igen, dömd att vara ensam och så vidare.

Eller, i redakțrsavvisningsfallet Рman vill inte skriva en enda rad till.

Det går över, jag vet. Men jag hade precis kommit igång som smått med en ny version av pappaboken jag tänkt på och skrivit på i flera år. Nu kickar tvivlet in, alldeles för tidigt och alldeles för hårt.

Som sagt, smittorisken är hög.

Men för att påminna mig om att sånt händer och inte ska definiera summan av allt man gör tittar jag på den här bilden av en huva min mamma sydde till mig när jag var bebis. Hon misslyckades fatalt, det framgår ju tydligt. Alltså, det är inte meningen att tyget ska stå rakt upp som en strut eller som påvens hatt utan ligga ned som ett huckle (ja, detta var på 1970-talet då huckle var chict).

Detta hindrade inte mamma från att sy fler skapelser. Genom åren har jag burit grymma sweatshirts med revärer och en turkos studentklänning sydd efter ett mönster från 1950-talet (i efterhand: inte en bra look på mig).

I morgon blir det kanske en ny rad skriven. Men idag tjurar vi.

  • Postad 2019-06-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen