Jazzhands

Åldrandet

Bruce Springsteen har släppt ett nytt album och det är mycket bra. För att inte säga jättebra. I texterna märks ett vemod och en betraktelse över hur snabbt tiden går, hur snabbt ett liv försvinner.

Jag kommer att tänka på hur jag lyssnat på flera gamla idolers senaste album och tänkt samma sak, att de skriver om att bli äldre, om att livet snart är slut. De flesta tittar tillbaka i backspegeln med ett vemod. Bruce också, även om han för inte länge sedan släppte This Life som jag tycker är en vacker och livsbejakande låt med raderna “This life…and then the next“. Han sjunger om hur tacksam han kan vara ändå när han ser tillbaka på sitt liv, att han ändå fått möta kärleken och haft det fint.

Så hoppas jag också känna vid livets slut. Så känner jag redan kring olika kärlekar. Jag har inte hamnat i ett förhållande som pågått i all evighet, jag firar inte tioårig bröllopsdag och jag har många, många hjärtesorger i mig. Men jag har upplevt olika kärlekar istället, jag har fått vara kär en massa gånger istället för en lång, fördjupad kärlek. Jag är nöjd. This life and then the next.

Jag minns att när jag recenserade den sista filmen i trilogin “The Trip” så slog det mig att också den handlar om åldrandet, om att famla efter gamla meriter både professionellt och personligt. Har jag fortfarande kvar “det”?
Pet Shop Boys jättefina skiva Elysium (titeln syftar för övrigt på paradiset) handlar bara om döden och åldrandet. Fast sett ur olika vinklar, en av de roligaste låtarna beskriver en taxichaffis (tänker jag mig?) som snackar på om hur han känner igen Neil Tennants ansikte och “just det, du är ju med i det där gamla bandet”.
En annan minns glansdagarna på 1980-talet då man kunde festa, droga och ha sex helt obehindrat. Innan aids-epidemin kanske? Något han också skildrat i Being Boring.

Vad är det jag vill säga? Jo, att det är påtagligt att man blir äldre och man märker det ännu mer när man lyssnar på gamla följeslagare vars musik man lyssnat på genom åren och som nu plötsligt börjar skildra sitt eget åldrande och den stundande döden.

Tänkte samma sak när jag såg Bryan Ferry för ett tag sedan. Nu skriver han knappt några egna låtar men det finns kanske en tanke bakom att han på senaste albumet valt covers på låtar som While my heart is still beating och Bitters End.
Vi tänker alla på döden. På vad vi lämnar efter oss. Men också på vad vi har här och nu. I alla fall borde vi tänka på det.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen