Jazzhands

Sommaren, halvtid

Har oerhört lite jobb men de jag har är ganska roliga: läs den här boken och skriv kåserande. Läs den här boken och intervjua hon som skrivit den.

Igår läste jag min första Elena Ferrante (nej, det är inte hen jag ska intervjua). Neapel-böckerna har inte lockat mig, vet inte varför. Det borde de gjort eftersom jag fortfarande när en Italien-vurm. Kärlekar från tonåren går inte alltid över så lätt.

Nå. Jag läste någon intervju med någon, minns varken vem eller var, som sa att Dagar av ensamhet var dennes favorit. Det måste ha varit någon vars smak jag respekterar eftersom jag köpte boken direkt. Det tog mig tre kvällar att läsa ut den, det var utmattande. Inte för att det är utmattande att läsa utan för att den handlar om ett sammanbrott, ett mänskligt förfall. Över – faktiskt – att vara en kvinna “i en viss ålder” som inser att hon blivit den hon alltid tänkt att hon inte ska bli. Den som ger lite av sig själv för att mannen ska behöva ge lite mindre av sig själv. Och till slut har man gett honom allt och då tröttnar han på att ingenting finns kvar att få.

Jag blev matt av att läsa om barn som har feber, hundar som måste rastas, tvätt som ska sorteras och samtidigt måste man (som kvinna) tänka på att raka benen, ta hand om sig själv, wellness och artigheter. Jag ville nästan kasta boken i väggen och köra lite djupandning.
Det är alltså en bra bok.
Det är alltså en bok som fick mig att känna igen en känsla. Jag har inga barn och ingen hund, inte den känslan. Men den av övergivenhet som övergår till ilska och besvikelse. Känslan som ligger där precis i skarven. Den som säger att fan också, jag har gett och du har fått. Du har vuxit och jag har krympt. Men samtidigt: jag gjorde det av kärlek.

Varför gör vi det av kärlek?

Inom socialantropologin menar man att den rena, osjälviska gåvan inte finns. Vi förväntar oss alltid någonting i utbyte. Är det inte ett “tack” så är det vår egen känsla av förnöjsamhet. Till och med att skänka en anonym gåva, till exempel till välgörenhet, gör vi för att det skänker oss någonting tillbaka: en känsla av att vi är goda människor till exempel, eller en känsla av lättad skuld.

Så är det av kärlek vi krymper oss själva egentligen?
Nej, det är det ju inte. Det är av längtan. Egoistisk och desperat längtan.
Det mest irriterande.

  • Postad 2019-06-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen