Jazzhands

Verkligheter

“Hej! Jag ringer från Tre. Är det Caroline?”
“Ja”
“Stämmer det att du är född 76?”
“Ja”
“Bra, då kan vi erbjuda dig vårt seniorpaket!”

  • Postad 2019-08-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Orden

Igår morse såg jag en dokumentär om Marianne Ihlen och Leonard Cohen.
Som dokumentär var den hyfsad men ämnet och deras kärlekshistoria rörde mig och jag lämnade bion gråtande. Mest rörd blev jag över Cohens ord till sin gamla kärlek på hennes (och hans egen) dödsbädd. Orden var få men oerhört vackra och de bekräftade nog något hon alltid vetat men behövde få höra. Kanske till och med behövde se på papper.

Filmen heter Words of love och det är ju ändå så att ord betyder någonting. Handlingar, känslor påverkar oss såklart men vi förankrar dem i ord, vi ramar in dem med ord.
Jag var gråtmild hela dagen efteråt. Jag tänkte på ord man sagt och ord man aldrig sagt. Ord man tänkt “men de vet han redan” eller “men det behlver jag väl inte säga till henne”. Jag sa aldrig till min mormor att jag älskade henne. Hon sa det aldrig till mig. Jag kan ångra det idag. Vissa ord behöver man visst säga, för att bekräfta handlingen och känslan.

Jag fick ett mail från en man i 50-årsåldern som tackade för Åsneprinsen. Han skrev att boken kunde handlat om honom, han kände så igen sig.
Det är roligt och rörande överlag att få sådana mail men extra roligt från män, de tar sig mer sällan tid att skriva. Men att känna att ens ord, orden man valt, påverkar är en speciell känsla.

Men igår fick jag också ett nej på fyra artikelidéer jag försökte sälja in. De orden var inte tillräckligt bra eller tillräckligt rätt.

Ja, som sagt, jag var gråtmild igår. Ord och känslor. Vilka ord behöver jag höra? Vilka ord behöver jag säga?
Det sistnämnda kom jag tyvärr på fler exempel på än det förstnämnda. Då jobbar jag ändå med att uttrycka saker.

  • Postad 2019-08-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ensamsport

Vad är motsatsen till lagsport? Solosport? Singelsport?

Jag skolkade från gymnastiken under trean i gymnasiet. Fick nog av lagsport och genans. Dessutom hade jag hört att betyget i idrott inte räknades in i totalen när man sökte till universitetet. Om man nu skulle göra det.
Det var barnsligt av mig. Onödigt. Jag hade inte haft problem med att få en trea. Jag hade kunnat byta om, varit på plats, visat en aning entusiasm. Men framför allt hade jag kunnat strunta i att visa mig avig. Jag var jätteavig mot mina klasskamrater. De var nya, jag var ny i klassen eftersom jag hade varit utomlands ett år. Så sista året hamnade jag med folk jag inte kände och då bestämde jag mig för att de inte var värda att lära känna. Så otroligt barnsligt. Och fel.

Dock ska sägas att jag nog aldrig varit en lagspelare. Inte en särskilt bra sådan i alla fall. Kanske en lagledare men inte en spelare.

Jag tänker på detta när jag springer. På hur jag så sent i livet kom på att jag gillar löpning. Ett löpband behöver man inte betala stora summor för att springa på, Friskis och svettis duger bra. Lägg pengarna på ett par hörlurar istället och lägg lite tid på ett bra löparsoundtrack. Mitt råd.
Löpningen, tänker jag, är den ultimata solosporten. Om det nu är det det kallas. Solosport.
Även om man skulle få för sig att springa ute bland folk eller till och med i grupp (aldrig!) skulle det vara ensamt. Man umgås inte, samspelar inte när man springer. Löpning är helt enkelt en ursäkt att vara en ensamvarg. Detta passar mig. Jag tävlar inte mot någon annan, däremot tävlar jag mot mig själv. Hur långt, hur snabbt. Vad någon annan springer intresserar mig inte så mycket. Däremot hur många sekunder jag kan förbättra mitt resultat med.
Allt detta njuter jag av medan fötterna landar mjukt på bandet. Jag har köpt nya skor, lagt en ansenlig summa eftersom mina gamla skor var för gamla insåg jag på det plågsamma sättet med drag i vaden direkt efteråt.

Det rytmiska. Svetten och uthålligheten. Och det osociala, till och med anti-sociala. Allt detta gör löpningen perfekt för mig. Och jag tänker på filmen (och boken) Långdistanslöparen. Nu är den ju en film om klass, överheter och att behålla sin integritet. Javisst. Men det är också en film om löpning.
Den handlar om unge Colin, en ungdomsbrottsling och produkt av sin klass. Han hamnar i ungdomsfängelse där hans vana att springa långdistans för att helt rensa sinnet och tankarna kommer väl till pass.
Den svenska titeln är bra men originaltiteln bättre: The Loneliness of the Long Distance Runner. Det är bara det att “loneliness” har en så trist klang. Byt ut det till solitude och jag skriver under.

  • Postad 2019-08-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

Runner’s hiiiigh

Jag förstår att det inte låter mycket men jag sprang fem kilometer på gymmet idag.

Senast jag höll på med löpning var sex år sedan. Jag var på någon slags topp 2013 då jag sprang flera mil i veckan. Sedan blev jag sjuk, jag hamnade på dårhus i två veckor och var tvungen att lägga flera månader på att ta igen mig.
De två sakerna är inte relaterade. Jag hamnade på sjukhus med diagnosen klinisk depression.

Efter det tog jag mig aldrig upp på löpbandet igen. Eller jo, jag gjorde några halvhjärtade försök men allt smakade sjukdom och varje gång kändes som att börja från noll så jag lade av. Gömde löpgrejerna på vinden och har levt på gamla meriter sedan dess. “När jag sprang flera mil i veckan…”.

Idag spelade de Born in the USA när jag kom in på gymmet. Jag knöt näven och drog den i luften helt automatiskt som en glad tönt. Sedan smittade liksom Bruce-glädjen av sig, jag fick någon förnimmelse av att jag faktiskt varit glad på gymmet, gillat att gå dit. Jo just det, det var ju när jag sprang.

Utan att tänka och utan att ens värma upp hoppade jag på löpbandet. Jag tänker “jag är ringrostig, vi kör i fem minuter och sedan kommer jag vilja hoppa av och då kommer jag pressa mig till sju”.

Men jag fick en sån kick av att springa, jag kände igen mig i stegen. Så jag körde på. Jag drog av fem kilometer som i löptermer är jättekort såklart men det är inte poängen, det är inte där den stora glädjen ligger. Den ligger i att den där jobbiga episoden i mitt liv är bakom mig, jag har liksom spräckt barriären nu. Den ligger i att jag inte bara klarade 5 kilometer utan gjorde det med lätthet och glädje. Och den ligger i att det verkligen finns någonting som heter runner’s high och som jag belönades med idag.

  • Postad 2019-08-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Nya besked

Nås av beskedet att det inte alls är bakterier i bettet och att jag äter antibiotika i onödan. Sköterskans exakta ord. “Du äter det i onödan”.
Hon ringde eftersom svaren på bakterieodlingen de tog kommit från labbet och den visade inga bakterier alls. Jag var tvungen att fråga vad som menades. Jag är fortfarande inte helt klar på det. Såret såg värre ut idag, ska inte gå in på detaljer men handen svullnade upp igår kväll under bion. Ja, jag såg Rocketman för tredje gången. Det är rekord för mig. Inte att se en film tre gånger, det finns flera filmer jag sett tre eller fler gånger, men att se den på bio tre gånger. Betala för ett biobesök av samma film. Igår var i alla fall första gången jag såg den med text och det uppskattade jag, det gav faktiskt lite av en dimension. Alla låtar var textade, till exempel, på ett härligt poetiskt vis. Tolkningar, helt enkelt. Som att Tiny Dancer började med “Brud i blåjeans” (“Blue jean baby”).

Där satt jag, jag hade för en gångs skull fått med mig A, och kände handen svullna och pulsera medan jag än en gång fick den där känslan man får när man plötsligt vill spara någon. Ja, spara någon. Det är det bästa uttryck jag kan komma på. Som Elvis-människor som åker till Graceland för att spara honom. Jag gick hem och googlade på Elton John-tröjor. Var på väg att beställa en också innan jag hindrade mig. Mest för att jag vill sluta handla grejer och det är inte så att jag behöver en Elton John-tröja.
Det är bara för att du vill spara på honom, tänkte jag för mig själv.

Hur som helst. Handen svullnade, Elton/Taron sjöng Rocketman och jag kände någon helt felvriden nöjdhet över att As ögon tårades. Aha! Tänkte jag. Aha! Jag känner honom fortfarande bäst av alla.
Felvridet, som sagt.

Hur som helst. Handen svullnade, jag ringde sjukvårdsupplysningen och i morse närakuten och allt det där. Inga bakterier, handen fortfarande svullen och stor som på en knubbig bebis ungefär. I proportion då. Fick en inköpslista på saker att lägga kompress med (alsolsprit som huvudingrediens) och så här ett dygn efter handens rop på hjälp är såret faktiskt lite, lite bättre.

  • Postad 2019-08-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen