Jazzhands

Bråda dagarna

Igår var en sån där dag när man får stanna upp, andas och känna efter.
Den inleddes med ett pressmöte som började 8.00 på morgonen. I vanlig ordning hade jag sovit dåligt. Jag hade behövt tvätta håret men det fanns ingen chans att hinna med det så tidigt på morgonen, i ett sömnigt töcken dessutom, så det fick bli lösningen “hårband”.
Pressmöten kan vara roliga. Men de kräver ju också min uppmärksamhet och koncentration. Jag kände av att jag inte hade fått tillräckligt med sömn, började tänka på detta sorgliga, regelbundna inslag i mitt liv. Insomnian. Jag tar olika piller varje kväll, det går inte annars. Det går ju inte med pillren heller, förstås men det ger mig en sportslig chans i alla fall.
Pressmötet höll på i tre timmar. Jag tänkte på resten av dagens schema: lunch, intervju, releasegrej för en fin väns bok. Orkar jag? Det är inte så mycket flängandet som träffandet. Alla människor. Jag blir matt.

Jag tog mig till Moderna och åt lunch med en god vän. Jag kände mig rastlös, kunde inte släppa tanken på allt jag hade att göra. Istället för att ta en sak i taget som en sund människa hade gjort. Ägnat sig åt lunchen, haft det trevligt. Istället tänkte jag på telefonintervjun jag skulle göra. Istället tänkte jag på att jag var ett trist lunchsällskap. Jag stressades på av att intervjuobjektet och redaktören föreslog en träff istället, jag kunde väl komma till Fotografiska.
Jag drog till med tider fram och tillbaka. Mitt schema, deras schema. Ta sig till fotografiska. Vilket färdmedel går snabbast? Jag bestämde mig för bussen, trots allt, och att gå av vid Renstiernas så jag kunde ta trapporna ned. Men Slussenbygget försenar ju allt, oavsett i hur god tid man är ute, och jag var sen redan när jag steg av bussen. gick raskt till Katarinavägen och såg att trapporna ned var avstängda. Fick gå tillbaka till Slussen och sedan gå längs vattnet till museum medan minuterna tickade iväg. Hela tiden tänkte jag att jag kunde sagt nej, kunde bara hållit mig till planen. Telefonaren. Hade inte det räckt?
Jag insåg att jag hade gråten i halsen. Jag fattar att detta inte låter som en särskilt betungande eller stressig dag. Men utan sömn och med en känsla av att vara otillräcklig som sällskap kände jag mig nu också otillräcklig som journalist.
Skulle jag orka att också efter detta ta mig in till stan igen och vara trevlig på ett mingel? Jag var svettig, behövde tvätta håret. Jag hade knappt hälsat på marsvinen. Otillräcklig också som marsvinsägare. Vad är nu detta?

Jag kom fram, vi genomförde intervjun. Jag var ändå glad för det. Kom med, sa fotografen, och tog med mig ned till utställningshallen som inte var öppen, där bilderna hängde uppe men effekterna fortfarande behövde justeras.
Jag hade sett dem på datorn när jag förberett intervjun, de berörde mig. När jag såg dem stora och uppsmackade på väggen började jag gråta.
“Sätt dig här och titta”, sa fotografen och jag såg den korta filmen som också finns här. Den är rörande, jag grät igen. Tacksam för påminnelsen om att stress, den personliga stressen, är en ensam liten upplevelse. Det finns större stress, större sorger. Bilderna är på brinnande djur. De är uppstoppade, ja, men känslorna bryr sig inte om det. Jag har sällan blivit så berörd av konst. På bilderna syns djur som jagats och dödats och sedan stoppats upp, som troféer. Som påminnelser om jägarens triumf över djuret. Bemästrandet.
Eller som påminnelser om människans dominans över naturen.
Att se dem brinna – dö en gång till – gjorde att jag tappade det.
Jag gick hem, såg på mobilen att jag gått 8 kilometer. Var det också därför jag kände mig så matt?
Jag gick hem, lade mig på soffan med djuren och ville bara sova. Men jag hade lovat att gå på releasefesten, jag ville gå på den för att Marie som skrivit en bok är så rar. Jag ville visa att jag tycker hon är rar. Genom att dyka upp.
Så det gjorde jag. Exakt en timme hann jag ligga på soffan, dricka te och byta kläder. Svetten, håret. Det fick bli ett annat hårband bara.
Jag tog mig till Gamla stan för att möta en annan vän. Så många vänner, så många samtal. Jag satte mig under ett träd och väntade på henne. Vi gick in till city, benen kändes tunga.
Baren de valt för festen var liten, full och svettig. Alla var glada, det hela kändes som någonting jag får för mig händer utomlands men inte här.
Jag tog tunnelbanan hem. Jag kollapsade i soffan en stund innan jag tog en efterlängtad dusch. Väl ute ur duschen såg jag världens största harkrank på väggen. Enorm. Var det ens en harkrank? Jag mindes Mattias ord om att det en gång funnits megafauna på jorden. Djur vi ser nu men i megastorlek. Som i King Kong.
Harkranken var en megafauna i mina ögon och jag visste inte vad jag skulle göra med den eller åt den. Visste att jag inte skulle kunna somna om jag visste att den fanns i lägenheten, jag skulle inbilla mig att jag kände den, hörde den.
Jag stod och såg på den. För stor för att fånga med ett glas och släppa ut. För stor för att jag skulle kunna döda den, rent emotionellt alltså. Jag tog sopkvasten och försökte fösa ut den genom min öppna dörr. Men den flaxade bara omkring, tog sig från vägg till vägg men aldrig ut. Kände mig svettig igen fast jag just duschat.
Det finns djur och det finns djur. Sannerligen. Jag öppnade alla fönster. Någonstans borde den väl kunna ta sig ut? Vi jagade varandra matta, jag viftade bort den från vägg, från fönster och gardin. Jag tror den försvann, jag är inte säker. Men jag valde att tro det när jag lade mig i sängen, utmattad men rastlös. Jag tänkte att jag borde välja att tro saker oftare.

  • Postad 2019-08-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen