Jazzhands

“Meds”

Igår var jag med Alfen hos veterinären eftersom han rosslar. De röntgade honom och hittade ingenting, förhoppningsvis är det jag som är överorolig och lagt 5000 kronor på hans hälsa enbart av någon slags hälsoförsäkran.
Någon har sagt att om man inte har råd med veterinär kan man inte ha djur. Kanske är det så. Kanske inte.
För mig är det “om man inte står ut med konstant själslig oro ska man inte ha djur”.

Läser den här artikeln om en Instagramperson och hennes spökskrivare och texten hänger med mig länge efteråt. Det finns mycket att ta upp här men kort sagt beskriver den en typ av vänskap som jag tror de flesta av oss känner igen på något sätt – den där en skev maktfördelning utgör en grund. Jag har haft “vänner” där jag varit den underlägsna i form av pengar och genom att hänga med dem har jag fått ta del av en värld jag inte har tillgång till. Jag har också varit “vän” med någon som haft makt i form av andra saker som skönhet.
Det är bra beskrivet i denna artikel där också klass utgör en faktor. Kort beskrivet är det en Natalie som beskriver hur hon blir vän med Caroline Calloway, en rik, vacker och charmig person hon träffar på en creative writing-kurs. Caroline använder sig av Natalie när hon bygger upp inte bara sin person utan sitt liv på Instagram. Det är inte fråga om scamming, det är mer komplext än så. Natalie spökskriver Carolines liv så som Caroline vill att det ska vara men faktiskt också ser det.
Natalie blir beroende av Caroline på flera sätt, främst ekonomiskt men också för att hon får ta del av någonting hon annars inte har tillgång till.

Jag hade precis en sådan vän. Inte precis, jag tog aldrig emot pengar av henne. Jag gav henne heller inte någonting tillbaka i form av någon tjänst som Natalie gör som spökskriver åt Caroline och till och med skissar ut hennes bok om sitt liv.
Men jag sög åt mig hennes pengar, skönhet och – framför allt – öppna dörrar. Av mig fick hon beundran (om än inte alltid helt ärlig), någon som lyssnade och hon fick en analysförmåga som jag i egenskap av journalist odlat. Kulturellt kapital.
Jag snodde åt mig en värld jag annars inte fått tillgång till, samtal med personer jag aldrig annars inte träffat.

Det sorgliga med sådana vänskaper är inte bara att de en dag tar slut och oftast på ett dramatiskt sätt, utan att de inte alls bygger på vänskap utan på utnyttjande.
Den dagen hon tyckte att jag slutade lyssna – vilket var sant eftersom jag slutat bry mig – kastades jag ut.

Jag tänkte på henne igår. Jag tror jag drömde om henne. Saknar jag henne, frågade jag mig själv. Nej, inte hennes umgänge men jag saknar att ha henne i mitt liv.

Jag tycker det är bra beskrivet i denna artikel, om vänskaper som kan se ut så här. Kritik har kommit i form av white girl privilege, att vita, rika tjejer kan krascha mitt framför näsan på oss alla på detta vis och ändå profitera (lex Cat Marnell, till exempel) för att vi dels gillar att se dem göra det men också för att deras skyddsnät är stort nog.
Kritik har också kommit i stil med “varför ska vi bry oss om detta” och “ger det inte Caroline mer uppmärksamhet och följare?”.
Det gör det, hon har redan innan artikeln kom ut börjat styra ett narrativ, uppmanat sina följare att läsa artikeln som snart kommer, att lyssna ärligt och att hon uppskattar Natalie och saknar hennes vänskap.
Hon har all rätt att skriva och tycka så. Men hon har också triumf på hand, hon har ett klart försprång.
På hennes Instagram – jag gick direkt in såklart – reviderar hon sin egen halvt fabricerade men ändå inte historia. går igenom alla gamla inlägg och bilder och ser dem med dagens ljus.
Detta är för min superintressant. Jag gör ju samma sak själv. Vad har jag den här bloggen till om inte för samma ändamål? Min första roman Inte helt hundra är en revidering.
Varför har vi Instagram?
Hur mycket får vi regissera vårt eget liv?
Är det inte en längtan hos oss ändå, att göra precis det – känna att vi är regissörer och producenter med full, konstnärlig kontroll?



  • Postad 2019-09-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sommarregn

Vad är det som är så härligt med sommarregn? Eller höstregn är det väl rent tekniskt.
Marsvinen går in i sina små hus och sover, mörkret och lufttrycket säger väl åt dem att göra det.
För mig finns det dels någonting tillåtande över regnet – du får stanna inne och se på teve. Men dels någonting stressande. Regnet river, kraften i det håller mig hemma, motar in mig i ett hörn.

Regn gör mig rastlös på det sättet att jag känner att jag måste göra något. Rensa lådor, garderober. Jag tar fram den stora lådan med gamla dagböcker. Ett ständigt projekt, precis som lådan med fotografier som en dag kommer att sorteras. En dag.
Precis som jag en dag kommer läsa dagböckerna, ta ut det jag behöver (och med behöver menar jag saker, formuleringar och händelser jag kan registrera någonstans och kanske komma att använda mig av). Jag gör som jag brukar, bläddrar igenom ett par sidor men lider av genans. Meningar skrivna av en person som vill skriva litterärt och anammar en stil. Alltså, det är väl egentligen förlåtligt. Det är ju så man gör. Man härmar någon klädstil för att nå fram till sin egen, man försöker skriva som eller sjunga som någon annan för att ta sats.
Men det är så genant.

Däremot blir jag rörd av ord om pappa eller mormor, människor jag hoppas att jag kunnat förmedla kärlek till. Men man blir osäker.

Jag vet också vilken dagbok jag skrev i när jag bodde utomlands en omgång och mådde fruktansvärt. Jag bläddrar lite i den med. Det står att jag “lät honom kalla mig dum och idiot, jag lät honom skylla allt på mig” och vidare “Jag är trött på hans tjat om vad som ska hända när han får pengar och när han blir framgångsrik fast han inte gör någonting på dagarna”. Jag skriver vidare – och här är jag strax över 20 – att “jag vet att jag kommer att lämna honom en dag”.

Det gjorde jag också men det dröjde ju superlänge. Jag borde gått efter vecka tre ungefär, när kulisser brukar falla lite, lite grann i alla fall.

Här är grejen: för några veckor sedan fick jag ett ryck. En ren impuls. Jag tog fram papper och skrev ett brev till den här mannen och påpekade vilket jävla as han varit, att han inte respekterar kvinnor det minsta och att han behandlade mig som väldigt många saker men aldrig som en jämlik partner.
Han föraktade sin mamma, han fnös åt kvinnor i yrken som konkurrerade med hans egna drömmar. Jag skrev att han inte fick svara eller kontakta mig. Jag ville bara ha det sagt.

Nu bläddrar jag alltså i dagboken från exakt den tiden och ser hur rätt jag hade. Jag mindes rätt, sådant kan vara vanskligt, jag mindes precis alldeles superrätt fast det var tjugo år sedan. För känslan har inte ändrats, såren och konsekvenserna har inte ändrats. Bara min attityd till dem, och det ville jag att han skulle veta.

Så. Nu är regnet förbi. Nu skiner solen igen och gatorna är fuktiga och lite, lite renare.

  • Postad 2019-09-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen