Jazzhands

Olusten

Skrev till en kompis. Jag skrev att jag inte på något sätt är “under isen” eller någonting annat man brukar kalla det. Jag är okej. Inget akut mer en molande olust.
Inget som ska medicineras, inget som ska diagnosticeras. Men jag har tänkt och kommit fram till att det handlar om en känsla av mig själv som otillräcklig. Jag känner mig förmögen att skriva. Nej, det är inte sant för jag skriver ju. Men jag känner mig medioker. Vissa dagar duger det väl utmärkt, jag får jobbet gjort. Men nu sitter känslan i. Varför skriva? Varför ska jag skriva?

Det är problemet och känslan i mikroperspektiv.

I makroperspektiv handlar det om en känsla av otillräcklighet i världen. Detta är vad jag kommit fram till.
Jag blir på riktigt ledsen när jag ser folk här som slurpar dryck i plastmugg, slänger och shoppar saker de inte behöver, flyger till Wien över helgen och allt de nu gör.
Jag gör ju detsamma. Inte flyger till Wien över helgen men köper nya byxor för att jag tröttnat på mina gamla. Köper en manchesterklänning men tvekar sedan inför att köpa yogakläder till mamma i present eftersom de är gjorda av syntetmateral. Och syntetmaterial kräver tre gånger mer energi att tillverka än naturmaterial och de fäller och släpper ifrån sig mikroplaster.
Jag blir galen. Står med tightsen i hand och våndas. En kvinna kommer till samma hylla i butiken och tar ett par utan betänkligheter.

Min väninna, hon är 75, säger att “vissa kan bära världens samvete på sina axlar, jag är inte en av dem”.
Men jag kanske är en av dem? Jag vet inte.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen