Jazzhands

Annars då?

Jo tack, skriver om skitstövlar i Aftonbladet och jobbar med research till ett tv-projekt.
Jag är, som alla andra, besatt av Succession och efter sista avsnittet behov av gruppsamtal, ocksÃ¥ som alla andra. Skummar nätet pÃ¥ analyser (hittar mÃ¥nga), pratar med min kompis Clara som är i samma situation. Kan inte bärga mig, älskar att fullständigt uppslukas av tv. När tv är sÃ¥ pass bra sÃ¥ att man känner karaktärerna, förstÃ¥r dem – och samtidigt föraktar dem.

A som ser en film pÃ¥ bio i snitt tvÃ¥ gÃ¥nger om Ã¥ret har slagit rekord genom att se fyra filmer hittills i Ã¥r. Han sÃ¥g Joker. Det är spännande att prata med människor utan nÃ¥gon som helst popkulturell förankring i filmvärlden, sÃ¥ uppfriskande. A sÃ¥g filmen som ett helt fristÃ¥ende verk och “tog inte” “referensen till Batman”, som han förklarade sedan.
Jag frÃ¥gade om han hade följt “debatten” kring filmen men den hade han missat. Helt förstÃ¥eligt.

Debatten som i absolut mest komprimerade kärna frågar sig huruvida det är moraliskt försvarbart att göra en film där publiken förväntas sympatisera med en INCEL-man som begår fruktansvärda handlingar har också färgats av att det just är Joker som skildras. En karaktär som har inspirerat till verkliga dåd, varav ett oerhört tragiskt och våldsamt där en ung man, iklädd Jokerutstyrsel, gick in på en biograf och sköt ned människor i publiken.

Jag tycker förstÃ¥s inte att detta är en debatt. Alls. Självklart ska filmskapare fÃ¥ undersöka och porträttera ocksÃ¥ mörkare karaktärer, och jag tycker att det är stor skillnad pÃ¥ sympati och förstÃ¥else. Eller, i Jokers fall, sympati och att tycka synd om. Man kan tycka synd om nÃ¥gon utan att för den sakens skull sympatisera eller – här är det viktiga – förlÃ¥ta. Det finns mÃ¥nga som begÃ¥r osympatiska och förkastliga handlingar som man kan tycka synd om. Men det betyder inte att det rättfärdigar deras handlingar. Man kan förstÃ¥ deras motivation, deras resonemang. Och sÃ¥ kan man välja att inte hÃ¥lla med, att tycka annorlunda.

Att se en film som utmanar känslor (åt endera håll) är väl ändå det bästa man kan hoppas på när man sätter sig i en biosal.
Eller, för den delen, framför tv:n. Som med Succession, en så fulländad serie där ens sympatier verkligen utmanas. Joker är ju en seriemördare. Folket i Succcession är i bästa fall själviska as som vet om att familjemedlemmar gjort vidriga saker och/eller mörkat vidriga saker. Varför ska man följa en serie som handlar om osympatiska människor? Varför ska man bry sig om deras öden?
För att det utmanar. För att det är konst. För att det är roligt. För att det visar en spegelsida av vårt samhälle som är nog så nyttig att beskåda.

  • Postad 2019-11-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Helgon

Allhelgona har kommit och gått. Jag saknade att gå till kyrkogården i år, jag har inte besökt pappas grav på länge nu. Jag har inte dåligt samvete eller så, gravar är till för de levande som bekant.
Jag har i alla fall inte dåligt samvete för pappa, han finns inte längre. Om något har jag dåligt samvete mot pappas fru som besöker graven bra mycket oftare. Hon sätter blommor, planterar små träd och buskar. Hon sköter helt enkelt om graven, och jag gör det inte.

Jag har tänkt pÃ¥ det, pÃ¥ vad man vÃ¥rdar. Uttrycket “att vÃ¥rda ett minne” är väl i viss mÃ¥n vad en grav är. Ett bevis pÃ¥ att nÃ¥gon en gÃ¥ng levde, men ocksÃ¥ beviset pÃ¥ att denne inte gör det längre.

Jag har boken jag vill skriva om pappa närvarande hos mig, eftersom jag skriver på den då och då (men tänker på en desto mer). Den handlar också om att vårda minnen.
Det här är min tanke: våra minnen formar oss. Men mer än så formar vi våra minnen.

Fotbollskillens pappa dog för inte länge sedan. Det kom inte som en överraskning, han fick en hjärntumör och en beräknad livstid på tre månader.
Bara en dag efter att han dog fick jag ett meddelande frÃ¥n en av min killes släktingar som frÃ¥gade när jag skulle vara i staterna igen för de ville ha en “celebration of life”. En sÃ¥dan kan se väldigt olika ut men gÃ¥r ut pÃ¥ att man samlas och minns den döde. Man drar anekdoter, berättar saker man skrattat Ã¥t eller som man burit med sig som ett positivt minne.
I det här fallet skulle vi hänga på en strand, grilla mat och låta barnbarnen plaska runt i vattnet medan de vuxna satt i solstolar och turades om att skåla till den dödes ära.

Tanken är fin. Men för mig också spännande: är det viktigare att snabbt befästa minnen än att ta ett rituellt farväl?
Alltså, sms:et om denna avslappnade minnesstund på stranden kom innan några som helst uppgifter om begravning.

Jag funderar också på saker som hur mycket sorg och sörjande är kulturellt. Men det viktiga här är alltså att den omedelbara reaktionen när pappan gick bort var att träffas för att minnas honom, inte begrava honom.

Jag gillar allhelgona, det är en av de vackraste traditionerna och ritualerna under året för mig. Att besöka kyrkogården och känna den stämningen av värme och respekt. Det finns vissa inslag av folkfest, som att man säljer varmkorv utanför murarna, men mest tycker jag att man känner en värme, en gemenskap med alla som saknar någon, och en respekt för sorgen. Den egna och andras.

Kanske skriver jag en bok för att jag räds idén på att dela med min minnen med andra, att sitta i en skog eller vid någon stuga och högt berätta om saker pappa sagt och gjort. Kanske är det samma idé men i tysthet.

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Undermedvetet underkänd

Drömde att mina dagar som researcher var över. Producenten sa att han var besviken pÃ¥ mig och att “Golinda” skulle ta över mina uppgifter. Inte bara det, jag skulle själv söka rätt pÃ¥ Golinda och berätta det.
Mina känslor av medelmåttighet är alltså rotade i mitt undermedvetna.

Jaja, sådana känslor kommer och går kan man tänka. Och tycka. Men de är också bra på att hålla sig fast.

Lika ofta som jag tänker att jag hellre lever friare, ledigare men med mindre jobb, stress och därmed ocksÃ¥ mindre pengar – lika ofta tänker jag att jag är lat och dÃ¥lig som inte skriver, skriver, skriver. För ärligt talat, att skriva är ju det enda sättet man kan skriva bra pÃ¥. Eller sÃ¥ här, att skriva är det enda sättet att producera text pÃ¥. Och jag borde producera mer text.

Borde?
Ja, borde.
För hur får jag annars tyst på den interna kritiken?

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen