Jazzhands

Helgon

Allhelgona har kommit och gått. Jag saknade att gå till kyrkogården i år, jag har inte besökt pappas grav på länge nu. Jag har inte dåligt samvete eller så, gravar är till för de levande som bekant.
Jag har i alla fall inte dåligt samvete för pappa, han finns inte längre. Om något har jag dåligt samvete mot pappas fru som besöker graven bra mycket oftare. Hon sätter blommor, planterar små träd och buskar. Hon sköter helt enkelt om graven, och jag gör det inte.

Jag har tänkt på det, på vad man vårdar. Uttrycket “att vårda ett minne” är väl i viss mån vad en grav är. Ett bevis på att någon en gång levde, men också beviset på att denne inte gör det längre.

Jag har boken jag vill skriva om pappa närvarande hos mig, eftersom jag skriver på den då och då (men tänker på en desto mer). Den handlar också om att vårda minnen.
Det här är min tanke: våra minnen formar oss. Men mer än så formar vi våra minnen.

Fotbollskillens pappa dog för inte länge sedan. Det kom inte som en överraskning, han fick en hjärntumör och en beräknad livstid på tre månader.
Bara en dag efter att han dog fick jag ett meddelande från en av min killes släktingar som frågade när jag skulle vara i staterna igen för de ville ha en “celebration of life”. En sådan kan se väldigt olika ut men går ut på att man samlas och minns den döde. Man drar anekdoter, berättar saker man skrattat åt eller som man burit med sig som ett positivt minne.
I det här fallet skulle vi hänga på en strand, grilla mat och låta barnbarnen plaska runt i vattnet medan de vuxna satt i solstolar och turades om att skåla till den dödes ära.

Tanken är fin. Men för mig också spännande: är det viktigare att snabbt befästa minnen än att ta ett rituellt farväl?
Alltså, sms:et om denna avslappnade minnesstund på stranden kom innan några som helst uppgifter om begravning.

Jag funderar också på saker som hur mycket sorg och sörjande är kulturellt. Men det viktiga här är alltså att den omedelbara reaktionen när pappan gick bort var att träffas för att minnas honom, inte begrava honom.

Jag gillar allhelgona, det är en av de vackraste traditionerna och ritualerna under året för mig. Att besöka kyrkogården och känna den stämningen av värme och respekt. Det finns vissa inslag av folkfest, som att man säljer varmkorv utanför murarna, men mest tycker jag att man känner en värme, en gemenskap med alla som saknar någon, och en respekt för sorgen. Den egna och andras.

Kanske skriver jag en bok för att jag räds idén på att dela med min minnen med andra, att sitta i en skog eller vid någon stuga och högt berätta om saker pappa sagt och gjort. Kanske är det samma idé men i tysthet.

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Undermedvetet underkänd

Drömde att mina dagar som researcher var över. Producenten sa att han var besviken på mig och att “Golinda” skulle ta över mina uppgifter. Inte bara det, jag skulle själv söka rätt på Golinda och berätta det.
Mina känslor av medelmåttighet är alltså rotade i mitt undermedvetna.

Jaja, sådana känslor kommer och går kan man tänka. Och tycka. Men de är också bra på att hålla sig fast.

Lika ofta som jag tänker att jag hellre lever friare, ledigare men med mindre jobb, stress och därmed också mindre pengar – lika ofta tänker jag att jag är lat och dålig som inte skriver, skriver, skriver. För ärligt talat, att skriva är ju det enda sättet man kan skriva bra på. Eller så här, att skriva är det enda sättet att producera text på. Och jag borde producera mer text.

Borde?
Ja, borde.
För hur får jag annars tyst på den interna kritiken?

  • Postad 2019-11-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen