Jazzhands

Annandagsblues

Jag packar ned julen. Det mesta av den i alla fall. Pynt och små, dyra glitterfigurer jag samlat på mig under åren. Det är alltid häpnadsväckande hur snabbt julpyntet känns gammalt, hur snabbt julen känns över.

Är det för att jag frilansar och har deadlines samma dag som folk kommer tillbaka till redaktionen? Då mina texter ska ligga och vänta på dem som en första uppgift efter semestern?

Nej, jag tror det är någonting allmängiltigt. Jag tror också att det har att göra med min latenta stress och underliggande krav på att inte göra någon besviken. Inte reta upp någon, inte starta någonting trist på självaste julen, inte ge fel julklappar.

Jag drömde (därför) att jag träffade mormor pÃ¥ tunnelbanan. Jag sa att jag skulle hälsa pÃ¥ henne “senare”. Hon nickade, lite besviken, reste sig för att gÃ¥ av fast det inte var hennes station och hoppade ned pÃ¥ spÃ¥ret. Jag satt i chock och förtvivlan, fullt medveten om att skulden var min.

Har drömt mycket sånt nu. Skuldtyngda drömmar, drömmar i vilka jag stressar mig sönder och samman.

Så nu monterar jag ned julen. För den här gången.

  • Postad 2019-12-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Julens saknad

En sak som är riktigt jobbig är att förlora en förälder. Säkert att förlora vem som helst som står en nära men en förälder är ändå någon som (i bästa fall) haft en fast, fixerad position i ens liv och som aldrig kan ersättas.
Jag drömmer fortfarande om pappa. Jag vet att det börjar bli tjatigt, hur många år har jag inte skrivit samma mening? Elva, för att vara exakt. Han dog 2007.

Vi var aldrig särskilt bra på jul i min familj. Varje år låg Disneyjulen framför mig som en hägring. Den julen som en gång, någon gång skulle infinna sig. För det är så julen ska se ut. Jag menar, om alla, rent kollektivt, har samma önskejul så borde alla, medvetet och undermedvetet, sträva för att uppnå en sådan?

Men vi kom inte dit. Dock minns jag en jul, runt 2005 eller 2006. Då hade det börjat etablera sig att jag gick till pappa den 23:e och mamma den 24:e. Pappa hade en slappare syn på julen, en uppfattning om högtiden som var färgad av både Sverige och någonting annat. Lax fanns till exempel med på matbordet, men såsen var någonting hemmasnickrat och inte gravlaxsås. Som vanligt ansåg han att en sallad inte var en sallad om den inte var uppblandad med majonnäs. Och så vidare.
Det godaste pÃ¥ julbordet, enligt honom, var Janssons frestelse. Men polack som han var kunde han inte uttala det korrekt. Han ringde mig och sa att han inte hittade ett enda recept pÃ¥ Janssons pÃ¥ hela Internet. Jag sa att det verkade ju konstigt, letade upp ett och läste upp det över telefon medan han tog anteckningar. När jag kom hem till honom senare den dagen sÃ¥g jag att det stod “Jonsons” i sökfältet. Inte konstigt att han inte fick nÃ¥gra träffar.

Julklapparna var av det lite tankspridda, praktiska och nollkoll-iga slaget. En gräddost, en halsduk från Hötorgsmånglarna, en lustig teckning.

Jag saknar det. Det var inte så att det var ett prestigelöst firande. Han serverade cola till maten eftersom det är dyrt och någonting man inte dricker till vardags. Jag saknar hans perspektiv, hans entusiasm. Jag saknar honom.

Jag drömde samma dröm igen för inte alls länge sedan, den där han ska iväg på ett uppdrag som alla inklusive han själv vet att han inte kommer att komma tillbaka ifrån. Men i den drömmen finns ändå alltid en liten strimma hopp. Han skulle kunna, som i filmen, klara sig på ett mirakulöst sätt. Man hör ju om folk som räddas av mirakel, man ser ju filmer där människor alla trott var döda kommer hem igen och knackar på dörren.
Jag tror det är ett nytt inslag i drömmen, den lilla, lilla strimman hopp. Att han trots allt klarar sig.

Jag vet inte om det gör drömmen sorgligare eller aningen mindre sorglig.

Alldeles nyss tog jag en tupplur. Jag är så trött nu för tiden, jag orkar ingenting. Knappt skriva.
Jag hamnade i ett sÃ¥nt där stadium där jag befinner mig i drömmen men ocksÃ¥ är medveten om att jag befinner mig där. I den var jag i en lägenhet som var vagt bekant och jag insÃ¥g att det var lägenheten jag bodde i som riktigt liten, som smÃ¥barn. Jag hörde röster och jag förstod att mina föräldrar var i lägenheten och jag var bÃ¥de liten och vuxen pÃ¥ samma gÃ¥ng. AlltsÃ¥ förstod jag i drömmen att jag mÃ¥ste ta tillvara pÃ¥ detta, umgÃ¥s med pappa (och mamma). Men jag kunde inte, i drömmen var jag fast. Jag sprang runt i lägenheten men rösterna var bara just det – röster.
Jag vaknade med sorg och en liten panisk känsla i bröstet.

Varför är jag så trött?
Varför skickar jag femtio julkort varje år till när och fjärran? Bakar frysen full av kakor, orkestrerar mamma kring menyförslag, beställer dyr sill från fiskaffären istället för att köpa på ICA, slår in klappar redan i november.
Jag ser fortfarande Disneyjulen som en hägring. Men det jag egentligen längtar efter är omöjligt att uppnå för pappa är död. I brist på en jul med honom strävar jag efter perfektionen fortfarande.
Jag vet inte om det r sorgligt eller mindre sorgligt det heller.

  • Postad 2019-12-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

2019

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Juletid, gammeltid

Åldern alltså. Gick på ett gympass i fredags, ett jag brukar gå på men oftare. Nu var det en vecka sedan sist och det är aldrig en överraskning att kondition och styrka är en färskvara.
Instruktören, en hurtig dam i medelåldern, hade bestämt att varannan station skulle vara styrketräning och varannan flås. Man är tre personer i varje grupp och jag hamnade med två gulliga ungdomar. Gjorde naturligtvis det stora (medvetna) misstaget att försöka hålla jämt tempo med dem. Man vill inte känna sig som latmasken i hörnet, det vill man inte.
Men för det första kunde jag inte hålla jämna steg hela tiden och för det andra blev jag mörkröd i ansiktet av ansträngning. När jag kom hem lade jag mig på vardagsrumsmattan och satte ett marsvin på magen. Jag låg bara och andades och marsvinet satt still i sin förvirring, van att bli klappad och hållen.

Jag har haft ont i ländryggen ett tag, det märks mest pÃ¥ morgonen och kvällen. Det spelar inte riktigt nÃ¥gon roll hur jag ligger när jag ska somna, smärtan kommer krypande och säger hej ändÃ¥. PÃ¥ morgonen mÃ¥ste jag försiktigt krumma ryggen för att gÃ¥ upp. Nog är nog tänkte jag och bokade en tid hos idrottsmassören, de brukar veta vad de gör och frÃ¥gar aldrig om de ska “ta det försiktigt”. Fick en ung man, säkert inte mer än 23 Ã¥r. Han var oerhört skicklig och lyckades hitta alla onda punkter, klämma Ã¥t ordentligt sÃ¥ att jag kved. Ingen pardon. SÃ¥nt uppskattar jag. Jag frÃ¥gade hur han kunde hitta dem sÃ¥ specifikt och snabbt? Han sa “Efter att man jobbat sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r och känt pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga kroppar…” och jag tänkte men du är ju sÃ¥ ung, började du när du var 15? Och kände mig gammal.

Sedan gick jag med mamma och sÃ¥g “Lola”, en enmansföreställning med Tommy Körberg som handlade om Ã¥ldrandet (och rätten att vara sig själv, om än utanför normer).

SÃ¥ vad landar detta i? Ã…ldersnoja, sÃ¥klart. Herregud vad kroppen bÃ¥gnar och sinnet sviker. Men ocksÃ¥ detta: tacksamheten. Att fÃ¥ leva, att bara ha diffus smärta i ländryggen som enda riktiga krämpa, att kunna ta sig igenom krävande gympass. Jag bakar vansinnesmÃ¥nga kakor, gör smÃ¥ kakpaket och ger bort. SÃ¥nt man gör när man har lyxen att vara ensam och passerat stadiet och Ã¥ldern för att tycka att “hembakat” har en Ã¥lderdomlig klang.

Skål.

  • Postad 2019-12-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen