Jazzhands

Unga och gamla kvinnor

En sån månad nu. Artiklar här och var. Här är en om “Unga kvinnor”, som jag kommer att försvara med näbbar och klor. När jag såg Greta Gerwigs filmatisering, alltså den som hade premiär igår, på pressvisningen i Stockholm gick två män under första kvarten, tjugo minuterna. Ingenting för dem. Handlar ju om kvinnor (titeln är en give-away).
En kompis och kollega noterade samma sak på den senare pressvisningen, den närmare premiär. Men då var det fler än två män som gick.

Jag fattar inte. Ja, det förekommer kvinnor (relativt unga) i bylsiga klänningar och hätta men vad är problemet? Jag försöker inte vara spydig nu – vad är problemet?
Det är som att man inte ser skogen för alla träd – någonting filmfolk borde lärt sig göra vid det här laget. I Jane Austens böcker förekommer kvinnor i kjol och hätta, ja, men de är roliga, de är samhällskritiska, de handlar om kvinnorollen.

Ah, men det är där skon klämmer. Kvinnorollen. Hela den grejen igen. Rösträtt, inga pengar, bla bla bla synd om oss. Hur kan det vara någonting allmängiltigt och universellt? När bara hälften av mänskligheten har den kollektiva historien.
Kan det finnas ett värde i saker som “förståelse” och “kontext” möjligtvis? Att se saker som också inte handlar om en själv? Att saker bara får vara, att en film får handla om kvinnor och unga kvinnor och hur de kastar snöboll på varandra eller går på en fest och råkar bränna håret på en gammaldags superfarlig locktång?
Ungefär som filmer om män som åker bil eller motorcykel genom USA och så händer mondäna saker men det är i samtalet som själva spänningen och handlingen ligger, alltså generic roadmovie, kan få ha en roll i filmkonsten?

Till och med min kille sa “men den är väl mest för tjejer?”. Det samtalet slutade inte väl.
Då är han ändå bara en vanlig dude och inte en filmkritiker. Alltså, han kan välja att betala pengar eller inte för att se den menar jag. Han har inte film som något slags “bevakningsområde”.

Jag tycker ni ska se den. Jag tycker alla ska se den. Inte minst för att signalera till bio och filmbolag och alla led däremellan att denna typ av film är någonting vi är intresserade av. Och är man inte intresserad av den – kanske fråga sig, i all ärlighet och öppenhet bara – varför man inte är det. Svaret kanske förvånar.









  • Postad 2020-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Ens rätta jag

Jag sprang igår. Jag hade linne och shorts, två plagg jag annars alltid generas över att bära. Två plagg som gör mig självmedveten och får mig att tänka på hur mina överarmar och lår ser ut. Skvalpar de? Tänker folk “oj, hade jag sådana överarmar så skulle jag göra någonting åt dem”.

Jag sprang igår och gladdes åt de små framgångarna. Visserligen sprang jag bara fyra kilometer men jag sprang aningen, aningen snabbare. Än vad? Än mig själv,

De små framgångarna. Jag minns en krönika för länge sedan av Linna Johansson (hon är så bra!) som handlade om doping och där hon uttryckte en förståelse för de professionella idrottsmänniskor som dopar sig. Det handlar inte om att springa supersuperfortare utan att orka lite till, den lilla sekunden snabbare, de tio metrarna.

Just den lilla sekunden, de tio metrarna betyder någonting när man tävlar mot sig själv.

Apropå tävla mot sig själv försökte jag på ett amatörigt sätt quizza min kompis K. Hon tycker om att shoppa, jag tycker om att shoppa. Hon, liksom jag, kan kämpa mellan en absolut och reell miljömedvetenhet och tänka att allt går åt helvete, jag kan inte hålla på och shoppa medan världen brinner och den andra ytterligheten som är shoppingen som den omedelbara tillfredsställelsen.

I vilket fall som helst så försökte jag på ett amatörigt sätt hävda att vi ska gå till botten med shoppingens själva kärna. Varför shoppar man, vad är det man får ut? Och nu menar jag shopping som i okynnesshopping, allt utöver det nödvändigaste.

Vem tävlar man mot när man shoppar? Sig själv? Andra? Och i så fall, vad vinner man. Ja, ni fattar tankegången. Den är inte supersvår eller superintellektuell. Jag medger detta.

Är det fåfänga?
Nej, det är att ikläda sig och omge sig av allt det som får ens innersta jag att träda fram, menade K. Och jag fattar precis vad hon menar.

När jag sprang igår tänkte jag att kanske linne och shorts är det som, i alla fall i just denna stund, är det som mitt innersta jag ska ha på mig. För att träda fram.

  • Postad 2020-01-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Små och stora sjukdomar

Det tråkigaste med marsvin är att de är så känsliga, sa en jag känner som föder upp djuren. De blir så lätt sjuka, de dör så lätt.
Så när jag kände en knöl runt Figges ena juver förstod jag direkt att nu var det min tur att uppleva det alla marsvinsägare, kanske alla djurägare, upplever: hjälplösheten.

Det visade sig mycket riktigt vara en tumör, precis som jag misstänkte. Den behöver opereras bort så snart som möjligt. Problemet är att det är så oerhört få kliniker i Stockholm (och då räknar jag in Märsta och Sigtuna) som opererar på smådjur. Det krävs en helt annan kunskap, det är en så mycket större risk förknippat med narkos hos de små djuren. De reagerar helt annorlunda på stress och trauma.

Så det finns ingen tid för Figge, inte i hela Stockholmsomårdet med omnejd, förrän om fjorton dagar. Idag känns den större än för några dagar sedan då jag upptäckte den. Igår läckte den. Det känns så trist, så hjälplöst.
Han får extra godisar och extra kramar. Att vara så olyckligt och lyckligt ovetande – om både sitt öde och om hur älskad han är.

  • Postad 2020-01-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Trött

Nej, det är varken vintermörkret eller det disiga ljuset. Jag sover inte eftersom jag inte somnar. Igår tog jag melatonin och insomningstabletter men låg ändå vaken och irriterades över att jag låg vaken långt in på småtimmarna.

När jag ändå irriterades över att jag var vaken passade jag på att irriteras över annat också.
Bränder i Australien, min egen svaghet kring kakor och gotter, ett irriterande ljud jag inte kan lokalisera men kommer från vinden som letar sig in i någon glipa i fönstret.
Jag vaknar – ja, jag somnar och vaknar om, somnar och sover tunt – trött och irriterad.

Jag får ingenting gjort. Är jag irriterad på mig själv?
Ja, klart jag är. Jag vill resa till England, jag vill skriva. Men jag kan inte flyga mer än de resor jag redan gör. Jag irriteras över bilder på Instagram.
Irriteras jag över min egen lathet och bristande disciplin kring skrivandet?
Skyller jag ifrån mig?
Antagligen.

Detta gör mig också irriterad. Och jag ligger fortsatt vaken.

  • Postad 2020-01-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen