Jazzhands

Dag tre

Så blev det så att jag stannade hemma från jobbet, att jag träffade läkaren som var sympatisk (nej, inte han som svarade i jourtelefonen på psykiatrin utan en läkare) och fick nya mediciner.
Nya och nya. Jag fick mediciner jag inte behövt äta på flera år. Tog en klunk Theralen, minsta möjliga dos, och blev tung och trött. Jag somnade klockan halv nio och vaknade tolv timmar senare. Men då hade jag också tagit en Sobril, gråtit en massa och – för att gardera mig – tagit en insomningstablett.

Men jag vaknade och jag var inte förtvivlad. Däremot matt, trött och med ett motstånd i hela kroppen. Ett motstånd mot – ja vad?
Ett motstånd mot att göra någonting alls, det var som om den sa ifrån. Jag kunde inte ens gå ut och handla lite grönsaker. Jag diskade, blev matt och fick lägga mig ned med knutna nävar och tänka på andningen.

Men jag lyssnade, jag meddelade jobbet att tyvärr blev det nu så här att jag nog troligtvis fick en ångestattack. Att jag måste vara hemma en stund, kroppen är supertrött och vill ta igen sig efter stresspåslaget.

Idag har jag hemma dag tre.

En gång sa min pappas fru att siffran tre är viktig. Att när det händer någonting, en katastrof, en sorg, så lättar det på den tredje dagen. Det ändrar form, kanske försvinner, den tredje månaden.
Men jag vet inte, hon är ju religiös. Återuppstod inte Jesus på den tredje dagen?

Hur som helst.

Jag är hemma, detta är dag tre. Jag har diskat. Jag blev nervös och kände hur det fladdrade till i kroppen. Jag sov tolv timmar i natt också. Samma kemiska sömn, baserad på Theralen, insomningstablett (fast bara en! Inte två!) och Sobril (bara en! inte två!).

Jag noterar alla piller, alla doser. Jag blir till den där medicinaren igen som mäter, väger och gör diagram. Om så bara i mitt huvud.

Men det här går bra, jag stoppar det i tid. Så tänker jag. Och jag gör saker jag inte provat förut: slår av mail och Facebook och sådant. Jag har lärt mig vikten av mindfulness och meditativt tänkande. Här och nu. Känn andningen och så vidare. Det gör man inte om man samtidigt också ska kasta sig mellan virtuella samtal, saker som påkallar ens uppmärksamhet.

Jag lägger mig på golvet, jag får för mig att rensa en verktygslåda och då vet jag att jag kommer bli okej. Rensning och ordning, det är mina friskhetstecken. Blir glad när jag hittar saker som inte hör dit: en gummisnodd, någon konstig skruv.
Bortrensade. Precis som dessa störande känslor, tankar och underliggande katastroftankar.

  • Postad 2020-02-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Eko

Nu är jag så rädd för att det ska börja igen.
Eller, börja har det ju redan gjort men jag är rädd för att det ska utvecklas.

Det är den lilla, helt oskyldiga Figge som satt igång det. Tanken på hans stundande död – om än helt naturlig, helt logisk och helt ofrånkomlig – har satt igång den förlamande ångesten hos mig.
Idag går jag inte till jobbet, jag kan inte. Jag grinar bara.

Har en läkartid. Om en timme.

Ringde till den gamla psykiatrin där jag skrevs ut för fyra år sedan. Jag är medveten om att det inte ger någon slags förtur på något sätt, men mannen som svarade i jourtelefonen var mycket noga med att påpeka att jag hamnar “på ruta noll”, att jag inte ska räkna med att ens få hjälp eftersom jourtelefonen är för akuta fall.
Jag frågade vad som räknas som akut och han sade livshotande situationer, eller där hela ens levnadssituation slås omkull. Han tillade “Så om du ringer för lättare ångest, sömnsvårigheter, oro och så vidare så måste jag hänvisa till dig blah blah vårdcentral..”.
Jag tillade att jag inte fattade varför han sa så, jag hade inte fått en enda chans att förklara varför jag ringde, jag har inte beskrivit mitt tillstånd alls.
Nähä, sa han. Är det så? Jag tyckte du pratade om ångest och sömnsvårigheter?
Nej, sa jag. Du har inte gett mig en enda möjlighet att förklara varför jag ringer.
Ja men då ber jag om ursäkt, ordet är ditt, sa han.

Och när någon säger “ordet är ditt” i en sådan situation förstår man ju att denne man har fel arbete, han sitter på fel plats. Jag vet inte var min vrede kom ifrån men jag sa att jag betackar mig och lade på. Jag kommer inte att få hjälp därifrån, det är lönlöst.

  • Postad 2020-02-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Original wound

Jag tror inte att det är en slump att jag vaknade med en bedövande huvudvärk. Skälet måste varit dosen med melatonin plus två insomningstabletter. Och skälet till att jag tog denna extra starka dos är att jag hittade en till knöl på Figge igår, han som opererade bort en tumör för en månad sedan – som visade sig vara elakartad.
Alltså betyder en ny knöl en ny tumör och eftersom den förra var malign är detta med all säkerhet en obotbar och dödlig sådan.

Så jag grät. I absolut förtvivlad.

Tillbakaspolning till fredagskvällen. Jag träffade Sofia som är inne på olika alternativa mediciner, vistas regelbundet i Sydamerika och just nu läser olika teorier om trauma och oläkta sår. Eller, det som man kallar för “original wound”, det första och därmed definierande traumat.

Det finns olika metoder och skolor men alla pekar ju på samma sak: hitta the original wound så förstår du varför du reagerar som du gör, du ser ditt mönster. Man kan jobba med teman (mitt är, föga förvånande, “övergivenhet”), man kan jobba med anknytningsteori eller – det som Sofia just nu läser om – teorin om att hur man hanterar första traumat delar sedan in ens reaktioner i flight, fight och freeze. Flyr du från det som skämmer, slår du emot eller trycker du bort.

Egentligen pratade vi om Love is Blind, min senaste tv obsession. Det är en realityserie på Netflix, jag pratade om den i radio i fredags.
Jag och Sofia ser den, vi pratade om karaktären Jessica som i ett sent avsnitt blottar sitt “original wound”.

Hopp till lördagen. Jag lägger ett I-Ching. Eller, inte jag så mycket som min mentor. Det är hon som använt sig av det sedan 1980-talet och lägger ett sådant tillsammans med mig då och då. Jag frågade om min pappabok som jag har mest i huvudet men också på papper. Runt trettio sidor sedan stopp eftersom jag inte kan bestämma mig för om detta är min historia eller hans.
Så jag frågade I-Ching och oraklet sa att jag ska ta ett steg bakåt och fokusera på den stora frågan, det stora temat. Originaltanken men boken. Original book wound, om man så vill.

Jag är medveten om mitt original wound, jag är medveten om att allt som ens tangerar övergivenhet får gigantiska proportioner hos mig. Det är därför jag stannat kvar i usla förhållanden där till och med kroppen sliter och utvecklas psykosomatiska symptom för att jag ska dra. Men jag pallar inte.
Det är därför jag gråter i dagar och nätter innan jag ska resa (detta gör jag dock inte alls lika mycket numera).
Det är därför jag fortfarande drömmer om pappa. Och det är därför jag gråter så att jag får huvudvärk en lördagskväll när jag håller mitt marsvin. Och ja, det är fritt fram att tänka att ett marsvin inte är en människa eller att man är löjlig som har sådana känslorkring ett djur. Fritt fram. Men man kan också läsa de många forskningsresultat som menar att bandet till ett djur kan vara starkare än till en människa eftersom det är så okomplicerat och så förenat med ovillkorlig kärlek. Det är en ren form av kärlek, en där vi inte kan låta bli att projicera våra egna känslor på djuret som i sin tur svarar med att älska oss precis som vi är.

Figge är sjuk, på väg att överge mig fast det känns som om jag överger honom. Jag grät och A kom över och höll om oss båda. Sedan hade jag ont i huvudet och var törstig. Klockar var tio så jag tog den stora dosen tabletter. Jag varierar mellan lugnande, dubbelt lugnande, insomning, dubbel insomning, melatonin, Propavan och Imovane. Oftast i olika kombinationer.
Tog en tyngre dos igår, som sagt, för jag var uppriven. Jag brydde mig inte ens om att smörja in ansiktet eller läsa någonting. Jag bara tog biljetterna, hade Figge i sängen en stund och sedan kände jag hur de började verka.
Jag vaknade sju timmar senare med en ordentlig huvudvärk. Original wound. Jag känner till dig, original wound. Ändå håller du på så här, vägrar läka. Jag kastar tabletter på dig och stirrar på dig, försöker att förstå dig. Men du lämnar mig inte ifred.

Original wound, jag återkommer till dig i allt jag gör. Från reality-teve till bokskrivande till marsvin. Lämna mig ifred.

  • Postad 2020-02-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dear G

Ger kärlek till Gwyneth.

  • Postad 2020-02-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Vi möttes inte på stan

Jag träffade A samma kväll och hade tänkt berätta att jag sett J på gatan. Att vi gick förbi varandra, att jag kastade först en blick och sedan en till för att försäkra mig.

Tidsuppfattning är en märklig sak. I återberättandet av en viss händelse kan man skippa ett helt år, en hel dag. Medan andra, vissa nanosekunder måste berättas i detalj där hela skeendet utgör en lång upplevelse. Detta var en sådan nanosekund, en person som passerade en annan person på gatan. Men i återberättandet kräver en hel historia.

Jag har inte sett honom på femton år. Jag vet att han är gift och snart ska ha barn. Jag vet det därför att det är saker som vänner och bekanta talar om så där lite i förbigående, som om man talade om en gemensam bekant bara. De tror att jag vill veta, att de ger mig en karamell att suga på. Samlingar till den spaning, det arkiv jag byggt upp kring en person jag en gång kände.
Så är det inte, jag vill inte veta någonting alls. Jag vill inte veta att efter mig kom en annan och denna annan gifte han sig med. Eller jo, det vill jag veta därför att jag vill att han ska vara lycklig och omgärdad av kärlek.

Men allt det andra: de har köpt en villa i den där förorten man bara kan ta sig till med buss och pendeltåg, han har nytt jobb, hon har tydligen ett riktigt humör. Allt det där vill jag inte veta, jag vet inte varför man berättar det för mig.

Allt detta hade jag i mig. Liksom att vi inte setts på femton år, det var han noga med. Att vi inte skulle ses eller höras alltså. Slut betyder slut, sa han. Han föraktade de par som gjorde slut och sedan blev ihop igen, som om de testade och se hur långt isen höll egentligen. Det, sa han, är inte kärlek. Då ska man göra slut och sedan inte blicka tillbaka.
Det var ett skäl till att jag inte vågade göra slut. Tanken på att det betydde att allt tog slut.
Ett annat var att han var allt man skulle radda upp om man skulle beskriva en Bra Man. En Bra Pojkvän. Han var omtänksam, snäll, ordningsam, flitig men hade samtidigt stor integritet.
Han var snygg, hade lockigt hår som han ofta snaggade. Han klädde sig alltid fascinerande snyggt, en blandning av klassiska herrplagg och gatumode.

När vi passerade varann såg ingen av oss ut som vi gjorde för femton år sedan, såklart. Men i alla fall han såg heller inte ut som bilden vännerna och de bekanta gett färg åt. Mannen på gatan hade skägg och mustasch, och en militärgrön parkas.
Min blick som letade inte efter någonting alls, utan svepte bara fritt. Men i det undermedvetna svepte blicken såklart allt som låg framför mig för att försäkra mig om att inga faror lurade. Men en fara lurade och blicken fastnade. Hans blick lyftes också och även om jag inte kände igen mannen (skägg, parkas) så kändes själva blicken bekant och i den nanosekunden kände jag – i alla fall kände jag igen – den snälla men rakryggade naturen, den lite kvävda som inte alltid var bekväm bland många, bland de som var för rappa och självsäkra men som alltid beundrade specialkunskaper oavsett om de var påhittade eller inte.
Min blick hade letat sig dit helt automatiskt, utan nyfikenhet. Den studsade, jag var tvungen att se dit igen. Han gjorde detsamma och sedan var mötet över.

Allt detta på mindre än en sekund. Jag var nästan hemma, jag såg mig själv i spegeln för att utröna vad han hade sett. Jag var mig inte lik. Varken från femton år sedan eller ens från igår. Jag hade bara gått ett ärende, inte brytt mig om någon sminkning eller ens en frisyr. Jag såg ung ut, det blir ju så när man inte sminkar sig. Det barnsliga som finns kvar kommer fram.
Kanske hann han tänka att jag såg ovårdad ut. Men det tror jag inte, jag hade min rock på mig. Ett plagg jag inte hade haft för femton år sedan. Inte minst eftersom jag inte hade haft råd. På den tiden var vi fattiga, vi storhandlade och vi åt aldrig ute.

När jag träffade A på kvällen ville jag säga någonting, jag ville berätta men kunde inte. “Vaddå, ni stannade inte och hälsade?”, hade han sagt. Eller “Hur kan ni inte sett varandra på femton år, bor inte ha i kvarteret?”. Nej, så hade han inte sagt, jag har aldrig sagt att jag vet att han bor i kvarteret.
Men A hade kunnat säga att han tycker det är så jävla konstigt, respektlöst till och med, att säga att man aldrig ska höras efter att man gjort slut.
A har sagt så förut och jag vet att han tycker det. Men jag förstår J, jag kände en gång hans integritet och stolthet. Jag såg den igen.

Så jag sa ingenting.

  • Postad 2020-02-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen