Jazzhands

Vi möttes inte på stan

Jag träffade A samma kväll och hade tänkt berätta att jag sett J på gatan. Att vi gick förbi varandra, att jag kastade först en blick och sedan en till för att försäkra mig.

Tidsuppfattning är en märklig sak. I återberättandet av en viss händelse kan man skippa ett helt år, en hel dag. Medan andra, vissa nanosekunder måste berättas i detalj där hela skeendet utgör en lång upplevelse. Detta var en sådan nanosekund, en person som passerade en annan person på gatan. Men i återberättandet kräver en hel historia.

Jag har inte sett honom på femton år. Jag vet att han är gift och snart ska ha barn. Jag vet det därför att det är saker som vänner och bekanta talar om så där lite i förbigående, som om man talade om en gemensam bekant bara. De tror att jag vill veta, att de ger mig en karamell att suga på. Samlingar till den spaning, det arkiv jag byggt upp kring en person jag en gång kände.
Så är det inte, jag vill inte veta någonting alls. Jag vill inte veta att efter mig kom en annan och denna annan gifte han sig med. Eller jo, det vill jag veta därför att jag vill att han ska vara lycklig och omgärdad av kärlek.

Men allt det andra: de har köpt en villa i den där förorten man bara kan ta sig till med buss och pendeltåg, han har nytt jobb, hon har tydligen ett riktigt humör. Allt det där vill jag inte veta, jag vet inte varför man berättar det för mig.

Allt detta hade jag i mig. Liksom att vi inte setts på femton år, det var han noga med. Att vi inte skulle ses eller höras alltså. Slut betyder slut, sa han. Han föraktade de par som gjorde slut och sedan blev ihop igen, som om de testade och se hur långt isen höll egentligen. Det, sa han, är inte kärlek. Då ska man göra slut och sedan inte blicka tillbaka.
Det var ett skäl till att jag inte vågade göra slut. Tanken på att det betydde att allt tog slut.
Ett annat var att han var allt man skulle radda upp om man skulle beskriva en Bra Man. En Bra Pojkvän. Han var omtänksam, snäll, ordningsam, flitig men hade samtidigt stor integritet.
Han var snygg, hade lockigt hår som han ofta snaggade. Han klädde sig alltid fascinerande snyggt, en blandning av klassiska herrplagg och gatumode.

När vi passerade varann såg ingen av oss ut som vi gjorde för femton år sedan, såklart. Men i alla fall han såg heller inte ut som bilden vännerna och de bekanta gett färg åt. Mannen på gatan hade skägg och mustasch, och en militärgrön parkas.
Min blick som letade inte efter någonting alls, utan svepte bara fritt. Men i det undermedvetna svepte blicken såklart allt som låg framför mig för att försäkra mig om att inga faror lurade. Men en fara lurade och blicken fastnade. Hans blick lyftes också och även om jag inte kände igen mannen (skägg, parkas) så kändes själva blicken bekant och i den nanosekunden kände jag – i alla fall kände jag igen – den snälla men rakryggade naturen, den lite kvävda som inte alltid var bekväm bland många, bland de som var för rappa och självsäkra men som alltid beundrade specialkunskaper oavsett om de var påhittade eller inte.
Min blick hade letat sig dit helt automatiskt, utan nyfikenhet. Den studsade, jag var tvungen att se dit igen. Han gjorde detsamma och sedan var mötet över.

Allt detta på mindre än en sekund. Jag var nästan hemma, jag såg mig själv i spegeln för att utröna vad han hade sett. Jag var mig inte lik. Varken från femton år sedan eller ens från igår. Jag hade bara gått ett ärende, inte brytt mig om någon sminkning eller ens en frisyr. Jag såg ung ut, det blir ju så när man inte sminkar sig. Det barnsliga som finns kvar kommer fram.
Kanske hann han tänka att jag såg ovårdad ut. Men det tror jag inte, jag hade min rock på mig. Ett plagg jag inte hade haft för femton år sedan. Inte minst eftersom jag inte hade haft råd. På den tiden var vi fattiga, vi storhandlade och vi åt aldrig ute.

När jag träffade A på kvällen ville jag säga någonting, jag ville berätta men kunde inte. “Vaddå, ni stannade inte och hälsade?”, hade han sagt. Eller “Hur kan ni inte sett varandra på femton år, bor inte ha i kvarteret?”. Nej, så hade han inte sagt, jag har aldrig sagt att jag vet att han bor i kvarteret.
Men A hade kunnat säga att han tycker det är så jävla konstigt, respektlöst till och med, att säga att man aldrig ska höras efter att man gjort slut.
A har sagt så förut och jag vet att han tycker det. Men jag förstår J, jag kände en gång hans integritet och stolthet. Jag såg den igen.

Så jag sa ingenting.

  • Postad 2020-02-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen