Jazzhands

Original wound

Jag tror inte att det är en slump att jag vaknade med en bedövande huvudvärk. Skälet måste varit dosen med melatonin plus två insomningstabletter. Och skälet till att jag tog denna extra starka dos är att jag hittade en till knöl på Figge igår, han som opererade bort en tumör för en månad sedan – som visade sig vara elakartad.
Alltså betyder en ny knöl en ny tumör och eftersom den förra var malign är detta med all säkerhet en obotbar och dödlig sådan.

Så jag grät. I absolut förtvivlad.

Tillbakaspolning till fredagskvällen. Jag träffade Sofia som är inne på olika alternativa mediciner, vistas regelbundet i Sydamerika och just nu läser olika teorier om trauma och oläkta sår. Eller, det som man kallar för “original wound”, det första och därmed definierande traumat.

Det finns olika metoder och skolor men alla pekar ju på samma sak: hitta the original wound så förstår du varför du reagerar som du gör, du ser ditt mönster. Man kan jobba med teman (mitt är, föga förvånande, “övergivenhet”), man kan jobba med anknytningsteori eller – det som Sofia just nu läser om – teorin om att hur man hanterar första traumat delar sedan in ens reaktioner i flight, fight och freeze. Flyr du från det som skämmer, slår du emot eller trycker du bort.

Egentligen pratade vi om Love is Blind, min senaste tv obsession. Det är en realityserie på Netflix, jag pratade om den i radio i fredags.
Jag och Sofia ser den, vi pratade om karaktären Jessica som i ett sent avsnitt blottar sitt “original wound”.

Hopp till lördagen. Jag lägger ett I-Ching. Eller, inte jag så mycket som min mentor. Det är hon som använt sig av det sedan 1980-talet och lägger ett sådant tillsammans med mig då och då. Jag frågade om min pappabok som jag har mest i huvudet men också på papper. Runt trettio sidor sedan stopp eftersom jag inte kan bestämma mig för om detta är min historia eller hans.
Så jag frågade I-Ching och oraklet sa att jag ska ta ett steg bakåt och fokusera på den stora frågan, det stora temat. Originaltanken men boken. Original book wound, om man så vill.

Jag är medveten om mitt original wound, jag är medveten om att allt som ens tangerar övergivenhet får gigantiska proportioner hos mig. Det är därför jag stannat kvar i usla förhållanden där till och med kroppen sliter och utvecklas psykosomatiska symptom för att jag ska dra. Men jag pallar inte.
Det är därför jag gråter i dagar och nätter innan jag ska resa (detta gör jag dock inte alls lika mycket numera).
Det är därför jag fortfarande drömmer om pappa. Och det är därför jag gråter så att jag får huvudvärk en lördagskväll när jag håller mitt marsvin. Och ja, det är fritt fram att tänka att ett marsvin inte är en människa eller att man är löjlig som har sådana känslorkring ett djur. Fritt fram. Men man kan också läsa de många forskningsresultat som menar att bandet till ett djur kan vara starkare än till en människa eftersom det är så okomplicerat och så förenat med ovillkorlig kärlek. Det är en ren form av kärlek, en där vi inte kan låta bli att projicera våra egna känslor på djuret som i sin tur svarar med att älska oss precis som vi är.

Figge är sjuk, på väg att överge mig fast det känns som om jag överger honom. Jag grät och A kom över och höll om oss båda. Sedan hade jag ont i huvudet och var törstig. Klockar var tio så jag tog den stora dosen tabletter. Jag varierar mellan lugnande, dubbelt lugnande, insomning, dubbel insomning, melatonin, Propavan och Imovane. Oftast i olika kombinationer.
Tog en tyngre dos igår, som sagt, för jag var uppriven. Jag brydde mig inte ens om att smörja in ansiktet eller läsa någonting. Jag bara tog biljetterna, hade Figge i sängen en stund och sedan kände jag hur de började verka.
Jag vaknade sju timmar senare med en ordentlig huvudvärk. Original wound. Jag känner till dig, original wound. Ändå håller du på så här, vägrar läka. Jag kastar tabletter på dig och stirrar på dig, försöker att förstå dig. Men du lämnar mig inte ifred.

Original wound, jag återkommer till dig i allt jag gör. Från reality-teve till bokskrivande till marsvin. Lämna mig ifred.

  • Postad 2020-02-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen