Jazzhands

De dagarna

Ibland gÃ¥r det dÃ¥ligt. Att skriva som jobb är pÃ¥ ett sätt som vilket annat jobb som helst – man producerar nÃ¥gonting.
Men å andra sidan är det inte alls ett vanligt jobb. Man får anpassa sitt språk efter uppdragsgivare, skriver man recensioner som jag gör så ingår ju en del av ens egen person i texterna. Tycke och smak måste redovisas och motiveras.

Därför gÃ¥r det ibland fel. Det skriver man kanske inte sÃ¥ ofta om (och med “man” menar jag mig själv).

Att man får kritik och att redaktörer kommer med korrektur och synpunkter är oftast ingen större grej. Redaktörerna strävar ju också efter en så bra text som möjligt. Jag tycker det är skönt med ett andra öga på en text. Man kan lätt missa saker och ting. En hänvisning, en oklarhet som för en själv är helt uppenbar.

Det är en vanesak. I början känns varje korr som ett knivhugg i egot. Man vänjer sig. Man lär också känna sin redaktör, vilka är mer känsliga och vilka är mer överseende. Eller, vilka är nitiska och vilka är avslappnade.

DÃ¥ och dÃ¥ händer det att jag bommar helt. Inte ofta, jag skulle nog kunna räkna gÃ¥ngerna pÃ¥ handens fingrar – och dÃ¥ inte ens alla fingrar. Och sÃ¥ utspritt över femton Ã¥rs professionell karriär.

Med bomma helt menar jag att misslyckas med uppdraget. Att antingen skriva en text som inte är bra, som inte håller måttet. Eller att skriva fel. Missuppfatta eller använda en felaktig källa.

Första gÃ¥ngen det hände var för femton Ã¥r sedan. Jag hade övermod och skrev om en “trend” jag tyckte mig se i amerikanska filmatiseringar om presidenter. Jag minns faktiskt inte alls vad jag hade för tes men jag minns att jag hade övermod. Jag skrev pÃ¥ ett sätt jag tyckte gick hem i tidningarna, jag härmade andras sätt att skriva pÃ¥. Jag försökte att skriva roligt framför att driva nÃ¥gon tanke, gissar jag. Den refuserades.

En annan gång, något år eller två senare, fick jag ett uppdrag av en kundtidning. Jag skulle skriva om kompressorer. Jag kan ingenting om kompressorer. Hade jag varit mer rutinerad, som idag, hade jag nog tackat nej.
Men jag intervjuade någon enormt dryg man på någon datafirma som direkt insåg att jag inte kunde något om kompressorer och därför talade både nedlåtande och använde extra komplicerat dataspråk. Jag var ung, jag försökte följa med. Det blev katastrofalt. Men hade kunnat redas upp om inte snubben varit så jävlig. Han gick till redaktören och sa att jag fattade noll, att jag var outhärdligt ointelligent. Så redaktören strök artikeln.

En sommar för kanske tvÃ¥ Ã¥r sedan skulle jag intervjua ett teaterkollektiv. De insisterade pÃ¥ att bli intervjuade tillsammans allihop eftersom ingen ville “föra talan för hela gruppen”. Det slutade med att jag inte kunde fÃ¥ ihop ett datum dÃ¥ alla i kollektivet kunde ses. En mindre van skribent (jag själv för femton Ã¥r sedan till exempel) hade kanske försökt ytterligare ett par varv. Men jag gick till kunden och sa att detta gÃ¥r inte, denna logistiska mardröm stjäl bara tid.

Förra veckan skrev jag en recension, lade ned mycket tid pÃ¥ den eftersom serien jag recenserade fick ett mycket lÃ¥gt betyg som jag ville motivera. Den recensionen hamnade aldrig i tryck men det berodde inte pÃ¥ mig utan pÃ¥ en felbeställning – tidningen hade redan skrivit om serien.

Men det rörde sig ju om omständigheter utanför min kontroll och mitt ansvar.

För fyra Ã¥r sedan hände en märklig grej. Jag fick ett uppdrag, det var brÃ¥ttom. Det handlade om plastikkirurgi och var för en större damtidning. Jag skred till verket, intervjuade kirurger om trender och attityder och vad det nu var. För att sedan, när jag skulle skicka in texten, se att det inte alls var det uppdraget handlade om. Jag fattade inte hur jag ens kunnat fÃ¥ det till att jag skulel skriva om plastikkirurgi. I “briefen” stod det att texten skulle handla om nÃ¥gonting helt annat. Jag minns inte ens vad.
Eftersom det var bråttom ringde jag upp redaktören och berättade att jag av någon anledning helt missförstått beställningen. Jag hade skrivit en helt annan text. Den ville de inte ha och de bad någon annan ta över det ursprungliga uppdraget.

Men nu, alldeles nyss hände det igen. Jag bommade totalt. Jag blev tillfrågad om jag hade en idé till en tidning, någonting inom områdena konst eller trädgård eller så. Jag kom upp med tre snabba förslag, konst och trädgård är inte mina expertområden direkt.
Jag skrev, redaktören saknade resonemang. Jag skrev om, hittade hänvisningar och exempel. Redaktören sÃ¥g att en av hänvisningarna jag refererade till var namnet pÃ¥ en byrÃ¥ och inte en person. Ett av exemplen var luddigt, inte glasklart. Texten upplevde de som slarvig, hafsig och i stort sett en besvikelse. SÃ¥ den “ställdes”, alltsÃ¥ man ville inte ha den.

Det svider sÃ¥klart när sÃ¥nt händer. Och man pratar kanske inte om det sÃ¥ ofta. Jag frÃ¥gade en gÃ¥ng Jesper Rönndahl om han nÃ¥gonsin bombar under nÃ¥got av sina stÃ¥upp-uppträdanden. Han sa “Gud ja! Jämt” och berättade att det “är det enda vi pratar om” när han träffar andra stÃ¥uppare.

När jag träffar andra frilansare, och det gör jag ofta (halva bekantskapskretsen skulle jag säga är frilansare) är bommade uppdrag verkligen inte det vi pratar om. Men det kanske vi borde? För det tär på självkänslan. Hur sällan det än händer.

  • Postad 2020-04-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

När de ringer

Jo, det här med min examen i socialantropologi. Redaktören som frågade om den var ute efter en antropolog till ett populärt tv-program. Hade jag tackat ja hade det varit en seger för min akademiska karriär.

(Eller sÃ¥ hade kanalen fÃ¥tt mail med “jävla ljugarmedia och fake news hon är ju inte antropolog…?!? ELLER?!??)

(När jag pluggade antropologi dröjde det säkert ett Ã¥r innan jag fattade varför grannar och annat löst folk frÃ¥gade om jag “hade varit i Järna ännu” efter att de fÃ¥tt svar pÃ¥ frÃ¥gan “vad gör du nu?”)

(Antropologi – ett sÃ¥ missförstÃ¥tt ämne)

Men i och med att jag numera, som sagt, är fast tv-recensent på GP så tackade jag nej. Jag kan inte recensera en bransch jag också medverkar i, tänkte jag.

Så förvirringen kring min professionella utbildning fortsätter, gissar jag. Suck.

  • Postad 2020-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Resten av historien

Har haft pÃ¥tagligt med mycket milt “ont i bröstet” sedan i torsdags dÃ¥ jag fick för mig att jag skulle “gÃ¥ hem”. Jag hade varit med i Efter fem och pratat om Tiger King men knappt varit ute pÃ¥ hela dagen. Under taxiresan till studion blev jag Ã¥ksjuk, som jag ofta blir.
“När du är nervös inför nÃ¥t tv-framträdande”, skockade A. Han har fel. Jag är aldrig nervös för sÃ¥nt. Däremot blir jag Ã¥ksjuk när jag inte har ätit nÃ¥gonting pÃ¥ länge innan resan. Om jag Ã¥ker pÃ¥ nÃ¥gon slags tom mage.

PÃ¥ hemvägen bad jag taxin släppa mig tidigare, jag hade tänkt KungsträdgÃ¥rden först, det är en lagom promenad. Men himlen sÃ¥g mörk ut vilket borde fÃ¥tt mig att tänka “äh, kanske Ã¥ka direkt hem?” men istället hörde jag mig säga “Du kan släppa mig var som helst nära Slussen”. Vilken han gjorde. Vid det laget hade det inte bara börjat ösregna utan det var nÃ¥gon slags storm ocksÃ¥.
Jag kände “jag kan inte ändra mig nu” och “lite spännande med regn?” och gick hem. Stannade till i portar nÃ¥gra sekunder och tog mig vidare. Kände mig som Odysseus.

Sedan dess ont i bröstet. Lite rinnig näsa. Säkert förkylning? Men hÃ¥ller mig inne ändÃ¥. Verkar mest beställa grejer pÃ¥ nätet, som dyra ekologiska tvÃ¥lar med motiveringen “de gÃ¥r ju Ã¥t”. När jag inte gör det städar jag men det är ändÃ¥ stökigt. Marsvinens fel mest.

Och så läser jag dessvärre läsarkommentarer på saker jag skrivit. Varför?

Den goda nyheten är ju att jag numera är regelbunden, fast tv-recensent på GP. Jag känner en sådan enorm tacksamhet för detta uppdrag. Så jag jobbar hemma. I soffan. Med ett djur i famnen.
…och försöker att inte oroas för nära, kära och de jag omedvetet kan ha smittat trots att jag hÃ¥llit mig borta frÃ¥n folk.

  • Postad 2020-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Jag är irriterad

Jag har gått omkring med en gnagande irritation. Först trodde jag att jag höll på att insjukna i corona, det där ilande i bröstkorgen. Men eftersom jag sällan blir arg så tog det en stund innan jag kände igen känslan.

Men var kommer den ifrån?

Jag försöker att spåra den och får för mig att den kanske börjar när jag springer in i en gammal vän i tobaksaffären där jag hämtar paket. Hon också tydligen. En gång i tiden hördes vi varje dag, sågs ungefär lika ofta. Sedan började jag få en massa jobb och hon tyckte jag blev snobbig. Så har jag förstått det men jag kan inte säkert veta eftersom hon sade upp vår vänskap utan någon förklaring.

Vi sprang pÃ¥ varandra – det händer ibland – och jag log och var som alltid glad att se henne. Försökte prata med hon var sÃ¥ demonstrativt osugen pÃ¥ det. SÃ¥ avvisande. Detta sÃ¥rade mig först men sedan blev jag irriterad. Hon ska inte bestämma hur jag fÃ¥r känna. Hon fÃ¥r vara besviken eller sur pÃ¥ mig, efter alla dessa Ã¥r. Det är hennes rätt.
Men hon får inte bestämma åt mig vad jag ska känna. Jag har aldrig hållit det emot henne, aldrig varit sur tillbaka.
Så jag blev, motsägelsefullt nog, irriterad. Över att hon bestämde att jag skulle vara irriterad.

Men jag tror att det bara var början. Jag skakade nog av mig det där, jag tror det i alla fall.
Så varför går jag omkring som ett åskmoln och bara vill skrika?
Jag tror det har att göra med en tidningsartikel där nÃ¥gon ung man fÃ¥tt nÃ¥gon sen vuxeninsikt om att hur man själv uppfattas kanske inte delas av exakt alla omkring sig. Av hur smÃ¥ “klurigheter” som dem höjs till skyarna, att den unga mannen i frÃ¥ga ses som sÃ¥rbar och öppen när det är tvärtom – han vill bli bekräftad.

Av att en vän säger, om en bok, “kul att hon har läst den, hon hör inte direkt till mÃ¥lgruppen. Ingen typisk läsare” och jag fattar sÃ¥ smÃ¥ningom att han menar “eftersom hon är kvinna”.

Av att jag efter en medverkan i P1 Kultur där jag pratar om verk som tydligt inspirerats av #MeToo och fÃ¥r mail med “tips” att läsa Jordan B Peterson, en till synes välmenande tips om att Asia Argento – en kvinna – faktiskt ocksÃ¥ förgrep sig, pÃ¥ en man. Samtliga tips kommer frÃ¥n män. Samtliga har en “snäll” men mästrande ton. Och samtliga tips är helt irrelevanta. (Tror de att jag inte känner till Argento? Vad har Jordan B med saken att göra?)

Av att jag inte kan sluta tänka pÃ¥ en man som var elva Ã¥r äldre än mig och inte tvingade men övertalade mig att ställa upp pÃ¥ saker jag inte ville. Jag var 23 och han retade mig genom att säga att jag var “lesbisk”.
Jag skrev ett brev till denne man för några veckor sedan på rent infall. Berättade att han är ett as och att han inte fick kontakta mig men jag behövde framföra att han är ett jävla as och att han, till skillnad från vad han tror, inte respekterar kvinnor ett dugg.

Sedan är jag med i Efter fem och pratar om Tiger King och en manlig bekant hör av sig och säger “varför tog du inte upp att han konverterar straighta män till gay?”. Smiley. “Varför pratade du inte om att han har den förmÃ¥gan?”. “Varför tog du inte upp att x och x och x” (spoilers).
Man har ju bara några minuter i sändning (han såg för övrigt inte inslaget). Men det är ju inte relevant för honom, han vill bara mästra mig. Han vill bara heller inte ta mina eventuella kunskaper och eventuell analysförmåga på allvar. Mitt val kring vad jag anser relevant att ta upp.

Ja, där någonstans börjar den isande, jobbiga känslan i bröstet. Jag tror jag ska bli sjuk. Men istället blir jag sur.

  • Postad 2020-04-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen