Jazzhands

Jag är irriterad

Jag har gått omkring med en gnagande irritation. Först trodde jag att jag höll på att insjukna i corona, det där ilande i bröstkorgen. Men eftersom jag sällan blir arg så tog det en stund innan jag kände igen känslan.

Men var kommer den ifrån?

Jag försöker att spåra den och får för mig att den kanske börjar när jag springer in i en gammal vän i tobaksaffären där jag hämtar paket. Hon också tydligen. En gång i tiden hördes vi varje dag, sågs ungefär lika ofta. Sedan började jag få en massa jobb och hon tyckte jag blev snobbig. Så har jag förstått det men jag kan inte säkert veta eftersom hon sade upp vår vänskap utan någon förklaring.

Vi sprang på varandra – det händer ibland – och jag log och var som alltid glad att se henne. Försökte prata med hon var så demonstrativt osugen på det. Så avvisande. Detta sårade mig först men sedan blev jag irriterad. Hon ska inte bestämma hur jag får känna. Hon får vara besviken eller sur på mig, efter alla dessa år. Det är hennes rätt.
Men hon får inte bestämma åt mig vad jag ska känna. Jag har aldrig hållit det emot henne, aldrig varit sur tillbaka.
Så jag blev, motsägelsefullt nog, irriterad. Över att hon bestämde att jag skulle vara irriterad.

Men jag tror att det bara var början. Jag skakade nog av mig det där, jag tror det i alla fall.
Så varför går jag omkring som ett åskmoln och bara vill skrika?
Jag tror det har att göra med en tidningsartikel där någon ung man fått någon sen vuxeninsikt om att hur man själv uppfattas kanske inte delas av exakt alla omkring sig. Av hur små “klurigheter” som dem höjs till skyarna, att den unga mannen i fråga ses som sårbar och öppen när det är tvärtom – han vill bli bekräftad.

Av att en vän säger, om en bok, “kul att hon har läst den, hon hör inte direkt till målgruppen. Ingen typisk läsare” och jag fattar så småningom att han menar “eftersom hon är kvinna”.

Av att jag efter en medverkan i P1 Kultur där jag pratar om verk som tydligt inspirerats av #MeToo och får mail med “tips” att läsa Jordan B Peterson, en till synes välmenande tips om att Asia Argento – en kvinna – faktiskt också förgrep sig, på en man. Samtliga tips kommer från män. Samtliga har en “snäll” men mästrande ton. Och samtliga tips är helt irrelevanta. (Tror de att jag inte känner till Argento? Vad har Jordan B med saken att göra?)

Av att jag inte kan sluta tänka på en man som var elva år äldre än mig och inte tvingade men övertalade mig att ställa upp på saker jag inte ville. Jag var 23 och han retade mig genom att säga att jag var “lesbisk”.
Jag skrev ett brev till denne man för några veckor sedan på rent infall. Berättade att han är ett as och att han inte fick kontakta mig men jag behövde framföra att han är ett jävla as och att han, till skillnad från vad han tror, inte respekterar kvinnor ett dugg.

Sedan är jag med i Efter fem och pratar om Tiger King och en manlig bekant hör av sig och säger “varför tog du inte upp att han konverterar straighta män till gay?”. Smiley. “Varför pratade du inte om att han har den förmågan?”. “Varför tog du inte upp att x och x och x” (spoilers).
Man har ju bara några minuter i sändning (han såg för övrigt inte inslaget). Men det är ju inte relevant för honom, han vill bara mästra mig. Han vill bara heller inte ta mina eventuella kunskaper och eventuell analysförmåga på allvar. Mitt val kring vad jag anser relevant att ta upp.

Ja, där någonstans börjar den isande, jobbiga känslan i bröstet. Jag tror jag ska bli sjuk. Men istället blir jag sur.

  • Postad 2020-04-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen