Jazzhands

Stashen

Plötsligt tjänar folk pengar. De har kommit till en ålder då man nått en ansenlig position på jobbet och kan köpa sommarstuga eller båt.
Eller nej, jag känner ingen som köper båt. Sommarstuga däremot. Renoveringar och större lägenheter.

Jag svettas lite när de berättar om sina löner och sina sambos löner och sina bekantas löner. Summorna låter vansinniga, vad gör folk med så mycket pengar? Jag undrar hur mitt liv skulle ändras, om det skulle ändras, med en sådan inkomst.

Men sedan minns jag. Det kostar ju att ha hög lön också. Det kostar ansvar och tid. De har fått höga löner för att de nått höga positioner där de måste jobba och prestera och ansvara.

Det var över femton år sedan jag lovade mig själv att aldrig (mer) jobba heltid. För det är inte värt det, jag förstår inte hur jag ska kunna jobba och leva. Jag tror erfarenheten av klinisk depression hjälper till, man lär sig uppskatta tid. Man lär sig uppskatta hälsa.
Jobbade jag supermycket och superhårt så skulle det ju vara för att kunna ta ledigt, kunna gå i pension och leva gott.
Kanske är det någonting jag bara intalar mig, jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller ansvar för. Men jag tar ansvar för mig, och min hälsa.
Genom att inte jobba och inte tjäna massor.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen