Skriva

Att skriva om skrivande blir lätt pretentiöst. För det allra, allra mesta är mitt skrivande ett hantverk som vilket som helst. I alla fall ser jag det så.
Bara vid ett tillfälle, som jag minns, har skrivandet tagit över. Skrivandets motsvarighet till “runner’s high” för att ta en annan halvmytisk företeelse som jag också erfarit. Alltså när texten i sig talar och flyter, och jag i stort sett bara transkriberar. Det hände när jag skrev Åsneprinsen. Ja, det där enormt löjliga och pretentiösa man läser om i författarintervjuer och himlar med ögonen åt. “Texten fick eget liv” och så vidare.
Det hände.
Jag blev enormt glad och exalterad.

Nu har jag lagt pappaboken åt sidan av olika skäl och börjat på en ny, om seglarflickan Sylvia, som faktiskt – också genant att skriva – kom till mig i det där stadiet mellan vaken och sömn. En sen kväll, sömntabletterna gjorde sitt. Jag tänkte “jag borde skriva upp det här…äh, det är säkert bara en sån där dålig idé man får i en dröm som verkar bra då men värdelös i vaket tillstånd…”.

Men när jag vaknade mindes jag henne, jag vet hur hon ser ut och jag vet hur hon pratar. Så jag satte igång att skriva.

Sedan kommer man till en punkt då man får bestämma sig. Skriver jag för mig eller för någon annan?
Kan jag skriva vidare trots att jag inte är säker på att detta kommer att resultera i någonting publicerat?
Om inte – varför?