Jazzhands

Små och stora

Jag retirerar. Ingenting är nytt och jag vet att jag inte kan stoppa det så jag retirerar.

Vi talar om trauman och vi talar om triggers. I terapin, alltså. Vi talar om nerver på helspänn för att det är det helt naturliga resultatet av att alltid vara beredd. Beredd på vad? På hot och på tragedier.

Jag vet att jag pratar i flummiga banor, i liknelser och hemligheter men det beror på att jag inte längre kan bli för personlig eftersom det skulle betyda att jag också lämnar ut andra. Och det är inte rätt. Inte i det här fallet i alla fall.

Jag ska istället berätta det konkreta som hänt och det är ju att Figge fick ett sår i ögat och efter det har det känt som om tillvaron rasat, först i utkanterna av staden och sedan närmare och närmare. Jag har försökt hålla det borta för visst vet jag att att just precis i detta nu är Figge högst levande, han äter hö och vilar i ett hörn där jag ser honom från köksbordet där jag sitter. Men teori och praktik är ibland vitt skilda saker. Till exempel vet vi alla att de i vår närhet kommer att dö. De äldre i vår närhet kommer troligtvis att dö först.
Det är en stor skillnad på att veta det och uppleva det. Jag vet att Figge inte blir gammal för han är ett marsvin och de blir runt sex år. Han är fem. Men det är en stor skillnad på att vara medveten om detta och att få resultat från blodprov som säger att han har en infektion i kroppen och jag kan inte vara säker på att det inte är en tumör som är tillbaka. Det vill säga, känna att döden inte är en abstraktion.

Det är irrelevant just nu att han är ett marsvin. Jag kan inte skilja känslor i just detta nu, mellan stora och små tragedier. Eller stora och små djur. Eller människor och husdjur.
Det är ju just det jag menar, med att vara beredd på hot och tragedier. Har man format och fostrat nerverna så, så finns det inga mellanlägen. En tragedi är alltid stor. Också den som inte behöver vara det.

Ta PTSD:n. Den vanligaste bilden är någon som varit med om krig. Denne person hoppar till vid ljudet av en smäll, ljudet triggar minnet av att vara tillbaka i kriget och därmed i närheten av döden. Sin egen inte minst.

Jag har inte varit med om krig, jag kan inte ens jämföra mig med en sÃ¥dan erfarenhet. Aldrig. Men funktionen, alltsÃ¥ den psykologiska funktionen är densamma. Och nu hände det sig sÃ¥ att det smällde – eller min motsvarighet dÃ¥ till krigets eko – och när Figge har bekymmer med hälsan betyder det att även min hälsa är hotad. Jag kan inte förklara det bättre och jag vet heller inte om jag vill, för det enda som gäller i just detta sammanhang är att jag är medveten om att min kropp och mina känslor reagerar som de alltid gjort: med känslan av livshotande och med en arm som sträcker sig efter Sobrilen. Och Figge är triggern, oron är medlaren.
Nej, det handlar inte om Figge.
Det handlar inte om huruvida man får bry sig så mycket om ett djur eller inte. Det handlar inte om rationalitet av känslor.
Det handlar inte om att jämföra lidanden.
Det handlar inte om att ett marsvins sjukdom är ett ljud från ett skjutvapen.
Det handlar om trauman och de ser olika ut.
Det handlar om att jag är så jävla trött på att åka från noll till hundra men nu har jag i alla fall ett ord på det. Och några möjliga orsaker.
Låt mig nu bara få lära mig hur man hanterar det.

  • Postad 2021-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Stagnation

Ja, nu har det gått över ett år sedan vi sågs sist. Fotbollskillen och jag alltså. Jag märker att han är mer lättirriterad än tidigare. Det har han i och för sig varit ett tag. Jag har överseende, i alla fall till en viss gräns. Kalifornien är i total lockdown, allt är stängt, alla har mask och ingenting händer. Man ombeds hålla sig inne, han träffar absolut ingen.
Jag har alltså överseende, som sagt. Till en viss gräns.

Mitt liv tycks sig fartfyllt i jämförelse. Ibland är det trist att bli påmind om det, att bli jämförd och inse att man står still. I det här fallet är det inte jag som står still.
Men förhållandet står still.

Vad består förhållandet av? Svårt att säga. En expert skulle säkert peka på att gemensamma upplevelser är viktiga och formande. Ärlighet, närhet. Allt det där som stagnerar nu.
Jag tänker på arméfruar och sjömansfruar. Går det år eller månader innan de träffar makarna och makorna igen? Men det känns som en skillnad, där ligger något personligt val i grunden. Jag väljer att resa till sjöss i ett halvår (som min pappa gjorde). Och så vidare. Jag har inte valt detta.

Men jag är inte alltigenom förtvivlad eller otacksam. Jag kan stilla mitt dåliga flygsamvete lite, lite, lite grann. Jag kan vara med marsvinen och slippa drabbas av det enormt dåliga samvetet som kommer av att lämna bort dem. Om än tillfälligt. Men det vet de inte om. Vet de ens att jag sviker dem? Det bryr jag mig inte om för chansen att de känner så överskuggar allt vid det tillfället.

Jag sover dåligt. Det är ingen nyhet. Att jag är en klyscha är kanske en annan: tränat i genomsnitt 3,2 ggr/v sedan nyår. Statistiskt sett håller det väl fyra, fem veckor till.



  • Postad 2021-01-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen