Jazzhands

Män och musik

The Cut har en sektion som heter I think about this a lot. Det är en bra och rolig vinjett, den handlar om en specifik scen, en replik eller något liknande nedslag i popkulturen som av en eller annan anledning stannat kvar i skribentens tankar.

Om jag skulle ta bort det popkulturella momentet men behålla vinjetten I think about this a lot skulle mitt första inlägg handla om mannen på tunnelbanan. Det var ett par år sedan, jag stod vid dörrarna och lyssnade på musik i hörlurar. Denna medelålders karl med brun skinnjacka, lätt pannsvett och lite skäggstubb stod mitt emot mig. Han tog ut sin ena hörlurssnäcka ur örat och sa “Du, det här är mycket bättre än det du lyssnar på.”

I think about this a lot.

Jag tänker på alla år av blandband från unga män. Ola i min gymnasieklass delade ut dem till tjejerna, han spelade också egen musik. Bland-CD från unga män jag träffade på Spray Date. Bland-CD från unga män jag träffade på Yahoo Chat och som bodde i andra länder. De skickade bland-CD innan de ens skickade foton på sig själva. Bland-CD jag fått i födelsedagspresent, med personliga omslag.
De flesta, säkert alla dessa bland-CD från män har gjorts och sedan getts till mig i största välmening, det är jag övertygad om. Man har velat dela med sig av en upplevelse, man har velat ge mig någonting personligt. Det är oerhört fina skäl att ge någon en bland-CD.
Men det har också, i många fall, funnits en underliggande önskan att bland-CDn ska säga någonting om givaren. Om dennes goda musiksmak i första hand. Personkännedom i andra hand. Och även, givetvis, hans personlighet. Idén, som Nick Hornby beskrivit så väl i High Fidelity, om att vår CD-samling säger någonting om oss som personer. Nej, säger allt om oss som personer. Men bara om vi är män.

För det har också alltid funnits någonting mästrande hos Män som bränner CD-skivor. Män som ska lära mig om musik. Jag har knappt fått en enda bland-skiva från en kvinna. Jag säger knappt för att jag tror inte att jag fått en enda men jag kan ha fel, kanske har jag det. Jo, ett med Northern soul men det var för att jag bad om en introduktion. Däremot har jag en hel skokartong på vinden full med blandband och bland-CD från män.

Kvinnor har aldrig sagt till mig: “Du det här är mycket bättre än det du lyssnar på”.

Vad lyssnade jag på?
Vad lyssnade han på?

Jag postar om händelsen på Facebook och män frågar just dessa frågor. “Ja, men vad lyssnade du på då?”.
Kvinnor skriver “Vilket as”.

Män ser upplysning, utbildning, ett generöst delande av den egna goda smaken där kvinnor bara ser ett mästrande och ett undervärderande. Vad lyssnade jag på? Jag kunde omöjligtvis lyssna på någonting lika bra som det han lyssnade på. Baserat på vad? Mina kläder? Min min? Nej, mitt kön. Något annat kan det ju inte rört sig om. Han skulle knappast säga samma sak till en man för de förutsätts ha god musiksmak med födseln.

I think about this a lot.

Jag tänker på varför just musik blivit mannens domän. Jag tänker på varför musik, för män, blivit en sådan identitetsmarkör som också demonstrerar intelligenskvot, en uppsättning värderingar och omfattande personlighet.
Jag skrev en gång en bok med titeln Män visar kuken för mig. Den borde hetat Män förklarar musik för mig.
Och nej, jag vet inte vad mannen på tunnelbanan lyssnade på. Jag var inte ens nyfiken på vad som nu med absoluta bestämdhet var så mycket bättre än det jag lyssnade på. Eftersom han inte ens frågade vad jag lyssnade på.



  • Postad 2021-02-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Söndagskänslan

Söndagar har en känsla. Den är besläktad med den känslan man får när sista gästen gått hem och lägenheten imploderar lite, lite grann. Det finns en stress i den, om än mild och ytterst lågintensiv. Det är en nedräkning.

Senaste veckan (veckorna) har rusat förbi, jag har tagit på mig en massa jobb och deadlines funkar ju så att de är lågintensiva små stressklockor men också ljuset i den berömda tunneln. Man vet att det finns ett mål och et slut. För mig är första delmålet i morgon, måndag. Alltså måste jag jobba på för att hinna dit. Alltså blir söndagen än mer tickande.

Marsvinen har ätit sin frukost, Alfen lägger sig ned och flyter ut som en stor, vit pannkaka. Han gäspar och har man aldrig sett ett marsvin gäspa förut så rekommenderar jag en sökning på YouTube. De förvrids till små konstiga getter/lämlar/genetiska fel under någon sekund när deras minimala små kakhål öppnar upp och exponerar de där stora framtänderna i den lilla, trånga munnen. I all sin perfektion – de är små mirakel, jag kan inte låta bli att förundras över att de ser ut som de gör, som små mumintroll med så öppna ögon och fladdriga öron – är de också som ett darwinistiskt skämt. Små armar de inte kan göra någonting med förutom springa och gå. De kan inte plocka upp mat med dem, inte hålla en bit kål.
Men jag avundas dem. Och jag tackar dem. Tänk att vara en varelse som inte bryr sig ett dugg om dina värderingar, handlingar du ångrar eller skäms för, klumpiga saker du råkat säga. De vill bara älska dig och de vill bara älska dig här och nu, just i denna stund.

De är en bra påminnelse om söndagen. Stressen tickar bara för mig.

  • Postad 2021-02-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

På divanen

Ibland tänker jag att det är enormt fåfängt, hela grejen med terapi. Jag betalar för att någon ska lyssna på mitt dravel. Lite tankar hit och dit, lite känslor och reaktioner. Jag pratar och terapeuten skickar en faktura.

Härom dagen låg jag där och pratade om stressen. Den faktiska och konkreta stressen som nu dykt upp. Plötsligt har jag massor att göra på en och samma gång. En deadline är aningen överskådlig, jag kan se slutet. Men jag har också hoppat på en massa redaktörsarbete som alltid, alltid och utan undantag är ett oöverskådligt arbete.

Det är stressande på riktigt. Svårare att konstatera att nu är arbetsdagen slut, nu blir det inte mer, och stänga ned datorn.

Det finns en positiv sak med stressen, eller snarare med en massa arbete och det är att jag måste organisera mig. Organisera min tid och mina känslor. Ja, de blir organiserade på köpet. Dygnet har bara så många disponibla timmar. Se till att hålla tankarna fokuserade medan orken finns.

Jag var tvungen att ta en paus igår. Gick och sprang fem kilometer. Var organiserad även där, bestämde att idag gäller längden och inte tiden. Det ska stå 5.00 km på mätaren och ingenting mindre. Så blev det också. Jag gick hem och lade mig på vardagsrumsmattan. Det brukar jag göra. Känna kinderna blossa och eftersvettningarna rinna.

Men i detta – utmattningen av kroppen och utmattningen av sinnet – finns ett andrum. Ett bortfintat inre, ett bortfintat intellekt som inte orkar hålla på. Där jag ligger på golvet och känner benen dunka lite lätt och huvudet tomt på idéer – just i den stunden upplever jag nog mesta möjliga lugn.

  • Postad 2021-02-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen