På divanen

Ibland tänker jag att det är enormt fåfängt, hela grejen med terapi. Jag betalar för att någon ska lyssna på mitt dravel. Lite tankar hit och dit, lite känslor och reaktioner. Jag pratar och terapeuten skickar en faktura.

Härom dagen låg jag där och pratade om stressen. Den faktiska och konkreta stressen som nu dykt upp. Plötsligt har jag massor att göra på en och samma gång. En deadline är aningen överskådlig, jag kan se slutet. Men jag har också hoppat på en massa redaktörsarbete som alltid, alltid och utan undantag är ett oöverskådligt arbete.

Det är stressande på riktigt. Svårare att konstatera att nu är arbetsdagen slut, nu blir det inte mer, och stänga ned datorn.

Det finns en positiv sak med stressen, eller snarare med en massa arbete och det är att jag måste organisera mig. Organisera min tid och mina känslor. Ja, de blir organiserade på köpet. Dygnet har bara så många disponibla timmar. Se till att hålla tankarna fokuserade medan orken finns.

Jag var tvungen att ta en paus igår. Gick och sprang fem kilometer. Var organiserad även där, bestämde att idag gäller längden och inte tiden. Det ska stå 5.00 km på mätaren och ingenting mindre. Så blev det också. Jag gick hem och lade mig på vardagsrumsmattan. Det brukar jag göra. Känna kinderna blossa och eftersvettningarna rinna.

Men i detta – utmattningen av kroppen och utmattningen av sinnet – finns ett andrum. Ett bortfintat inre, ett bortfintat intellekt som inte orkar hålla på. Där jag ligger på golvet och känner benen dunka lite lätt och huvudet tomt på idéer – just i den stunden upplever jag nog mesta möjliga lugn.