Jazzhands

Me and my shadow

Jag har börjat stamma igen. Det är subtilt, händer bara ett par gånger om dagen. De enda som märkt något, eller snarare de enda som sagt något, är A och min terapeut.
Men terapeuten lägger märke till allt, som att jag har på mig ringar när jag träffar henne eftersom jag behöver någonting att sysselsätta fingrarna med. När jag inte har ringar så vrider jag på fingrarna, även detta observerade hon. Så jag gick över till ringar.
Stamningen är ingenting jag oroar mig för, enbart observerar och noterar. Eftersom jag inte alls stammar i “normala fall”. De enda gångerna jag stammat har varit i “jobbiga perioder”, det är därför jag noterar den nya stamningen. Detta är inte en jobbig period. Men det är en period där det “jobbiga” ökar eftersom insättningen av den nya medicinen kickstartar hjärnan. Ger den en kraftig spark och skriker “sätt igång att producera!” och hjärnan svarar Yes Sir och drar i spakarna och producerar på högvarv.

I natt drömde jag också en av mina absolut topp tre vanligaste drömmar: att jag tappar tänderna. En efter en faller de ut, jag fångar dem i näven. Försöker att hålla munnen still, försöker att inte prata men känner hur de lossnar, sköra som porslin.
Drömmar är ju individuella, ingen har helt och full koll på vad de ens är för någonting. Men i stort sett är psykologer världen över överens om att det handlar om en bearbetning av dagens/pågående känslor och upplevelser. Tanddrömmen är en av de vanligaste som finns. Jag söker, för skojs skull, på nätet efter “drömmer att jag tappar tänder”. Jag skriver “för skojs skull” eftersom jag inte är övertygad om att våra drömmar består av absoluta symboler. Idén om ett drömlexikon är för mig främmande.
Men tanddrömmen är så vanlig, den är till och med universell. Alltså borde den kunna ha en stark, universell symbolisk betydelse.

Jag föreställer mig att känslan Jung fick när han ringade in det kollektiva undermedvetna ligger nära den jag känner när jag drömmer en dröm som är så vedertagen. Hur kan människor – individer! – i vitt skilda länder, samhällen och kulturer drömma samma saker, använda samma symboler, tänkte han. Jag tänker samma sak när jag vaknar.
En vedertagen, universell tolkning av tanddrömmen är att den handlar om att tappa kontrollen. Men också en förlust. Men Carl Jung, den eviga optimisten, kastar också in möjligheten att det symboliserar pånyttfödelse, alltså en ny början av någonting. Det gör han jämt. Att drömma om död kan lika gärna vara ett sätt att markera någonting nytt och så vidare.

Men jag tänker att min dröm är allt det där på samma gång. Den nya medicinen ruckar ju tillfälligt på kontroll och balans. Även om jag är medveten om att detta är en kemisk process i hjärnan är det ju jobbigt i alla fall. Jag har ingen kontroll över signalsubstanserna i min hjärna.
Jag kan också se tänderna som faller ut som orden som jag stammar fram, en känsla av att förlora kontrollen också över dem. Jag märker att jag också tappar ord allt oftare, inte minns namn. Detta är ett av skälen till att jag försöker att sluta med sömntabletter, och gör det ganska abrupt.

Pånyttfödelsen? Där tror jag att Jung är optimist som vanligt. Där är jag inte ännu. Men på väg. Och på så vis är jag också optimist.

  • Postad 2021-03-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

In i dimman/ut ur dimman

Lång historia kort men jag besökte en läkare för att jag kom att tänka på Heath Ledger, eller om det var någon slags årsdag för hans död eller om han dök upp på annat sätt. Jag läste i alla fall om hans död – igen – och om hur han dött av en “dödlig cocktail av sömnmedel, ångestdämpande preparat och smärtstillande medel i kroppen” och insåg att just den cocktailen stoppar jag ju i mig. Inte så mycket opioider och smärtstillande men det händer ju.
Så jag skrev ned alla mina sömnpreparat och annat jag tar på en lista och visade för den unga läkaren och bad honom peka ut vilka kombinationer jag inte får ta. Han frågade vad jag fått melatonin ifrån och jag nödgades såklart erkänna att jag köper på mig lite grejer i USA. Vi pratade, han pekade, jag pekade. Jag lärde mig att det inte alltid är cocktaileffekten som är vansklig utan att ta stora doser eller flera olika mediciner som riskerar att påverka andningen, det är det man dör av. När jag ändå var där så berättade jag om min träning och min periodiska fasta, mina olika led mot målet att kunna sova helt okej utan piller, att kunna känna mig stark och frisk. Jag frågade varför jag inte ser några resultat av min träning fast jag ligger i, tar ut mig och märker ju att jag kan lyfta tyngre, springa med mer lätthet.
När jag säger “resultat” så menar jag inte viktminskning för jag har inte koll på min vikt utan saker som midjemått och mer definierade armmuskler. Jag är också medveten om att “min ålder” och “min livsstil” och “min kost” spelar in. Jag vet.
Hur som helst, jag gick därifrån med ännu en insikt: sömnpillren försvårar för kroppen att släppa fettet, att gå ned i vikt. Sömnpillren rubbar stresshormonet, antidepressiva pajar aptiten. Allt pekar på kortisol och på att hur mycket jag än tränar är det “i stort sett omöjligt för mig att gå ned i vikt”, som läkaren så krasst uttryckte det.
Jag blev modfälld. All denna träning, all denna fasta. Jag vill ju bara kunna sova och kunna ha ett linne på sommaren. Ja, rent praktiskt så kan jag ju ha ett linne men jag vill kunna känna att träningen, mina ansträngningar, ger lite resultat.
Jag var modfälld i nästan en vecka. Åt choklad och surade.
Nu är jag inne i en ny fas, jag försöker att vänja mig av med sömnpillren och har insättning av en ny medicin. Biverkningarna har kickat in, mest påtaglig är den där luddiga, suddiga huvudvärken som påminner om svår jetlag eller om man inte sovit en blund på 36 timmar. Men också illamående, ett kraftigt sådant, och annat smått och gott som gråtattacker och det som hör SSRI:n till.
Så ut ur en dimma och in i en annan. Eller tvärtom. Ibland är jag så trött på ansträngningar, ibland känner jag att jag inte gör nog. Mestadels av tiden är jag okej med mig själv, till och med snäll mot mig själv och stolt över att jag springer och lyfter och hoppar och kånkar. Min sämsta gren är att hänga i de där stängerna i taket, att häva och göra chins och ändå försöker jag. Någonting borde man väl ha för det? Men jag har ju för det.
Jag har inte tagit en dödlig cocktail, jag lever ju. Så pass mycket lever jag att jag kan röra på mig och lyfta saker.
Just nu har jag ont i huvudet, jag jobbar i slow motion om jag jobbar alls. Men vet att det är temporärt. Ännu en sak att sätta upp på listan över Saker Jag Gör. Ansträngningar Jag Tar Mig För.
Men jag ska ha tack. Min kropp kommer att tacka mig, mitt hjärta kommer att bocka och tacka också å blodkärlens vägnar. Jag kanske kommer att sova sämre men å andra sidan sover jag ju ändå uselt. Men nu utan att jävlas med stresshormonen. Vi får se. Alternativet är ju…ja, inget alternativ alls.

  • Postad 2021-03-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen