Jazzhands

Min farbror och jag

Jag tyckte det var så konstigt att min farbror samlade på saker från andra världskriget. I hans lilla, lilla tvåa i Gdansk hängde modellflygplan i taket, de överbelamrade hyllor och vitrinskåp. Noggrant hopbyggda, limmade och målade. Jag tänkte “varför vill en person som upplevt ett krig omge sig med påminnelser om det kriget?”.

Just idag förstår jag lite bättre varför. För jag märker att jag gör en liknande sak själv.

Det finns några saker som mina föräldrar, och ett par vänner kanske, vet om året då jag bodde i Belfast. De vet att jag bodde i ett hus utan möbler. Jag sov på en madrass, jag fick ha med mössa och vantar på mig eftersom huset saknade varmt vatten och värme. Jag fick urinvägsinfektioner ständigt och jämt.
Huset var ute till försäljning nämligen men husmarknaden var inte direkt stark två och ett halvt år efter fredsavtalet. Det betydde å ena sidan att huset stod tomt och jag kunde bo där. Men det betydde också att jag ständigt behövde vara på min vakt, jag kunde inte låta det se ut som om det var bebott. Jag fick helt enkelt gömma min existens. Jag behövde ha plockat undan madrassen och vara ute ur huset innan åtta eller nio om det skulle bli visning. Det här var innan mobiltelefonernas tid, det fanns ingen mobil att ringa till och förvarna.

Mina föräldrar visste en del av detta men inte fulla vidden, inte som jag minns.

Däremot hände saker i det huset som de inte vet om. Jag vet inte, minns inte, om jag berättat det för någon annan heller. Jag skriver detta nu därför att nu, i vuxen ålder, har en terapeut diagnosticerat mig med PTSD. Och en stor del av det kommer från mitt år där. Inte allt, men mycket.

Det hände saker i det där huset som jag inte kan eller vill prata om. Dels för att jag inte vill, dels för att jag inte vill ha medlidande och jag vill inte ha råd om hur man hanterar saker och ting. Jag vill inte heller ha “något liknande hände mig”, för en sån reaktion riskerar att förtar känslorna jag har kring det hela. Det är som att säga “jag förstår hur du känner”.
Ingen som inte har varit med om exakt samma sak, med exakt samma komponenter och kontext kan förstå hur jag känner.
Så de sakerna som jag inte kan gå nära, och som hände i det huset, kommer jag inte ens att nämna.

Men jag kan nämna andra saker. De som jag nu, precis när jag stod och borstade tänderna för bara några minuter sedan, fick mig att känna en förståelse för min farbror som sökte sig till saker från andra världskriget, trots att det med alla mått mätt måste varit en fruktansvärd upplevelse för honom.

Belfast var med alla mått mätt en fruktansvärd upplevelse för mig. Jag var där i ett år. Här är några saker som hände mig i huset och i kvarteret. Detta alltså förutom att sova i minusgrader, att tvätta tvätt i handfatet medan ånga kommer ut ur munnen. Och förutom att koka vatten i vattenkokaren och fylla två tomma tvålitersflaskor och bära upp dem för trappen om jag skulle duscha. Förutom det. Och förutom det hemska, det som dessutom upprepades flera gånger. Förutom det så hände detta:

1. Jag klev ut och gatan var kantad av beväpnad militär. Så lång ögat kunde nå och alla med synliga vapen. En dag bara var de där.

2. Barn som kastade stenar på mig, sparkade sönder vattenposten utanför huset så att vattnet sprutade som en fontän och barn som satte eld på olika saker så att det ständigt brann någonting om inte utanför min dörr så utanför andras dörrar.

Detta är kontexten.

Jo, en sak till: jag hade en obehandlad depression. Den växte fram under året där och så fort jag kom hem igen, alltså nästan på dagen, fick jag träffa en läkare och satt på behandling. Man konstaterade då depression. Men man missade en grej då tror jag.

Nu till en sak som hände en natt:
Maskerade män (ansiktsluvor med hål för ögonen) försökte ta sig in. Jag såg dem. De var flera, tre eller ännu fler, och de började mixtra med låset och sedan försökte de ta sönder dörren. Jag känner hur jag darrar bara jag skriver detta. Det var mitt i natten, jag låg på madrassen med mössan och vantarna på.

Nej, jag kan inte skriva mer om den saken.

Alldeles nyss borstade jag tänderna. Precis innan jag borstade tänderna började jag kolla på en ny TV-serie som utspelar sig i Belfast. Den heter Bloodlands och så fort jag hörde om den, att den utspelade sig i Belfast och att IRA och “konflikten” spelade roll i handlingen ville jag se den.

Varför ville jag se den så gärna?

Jag läste Säg ingenting nyligen. En jättebra reportagebok med inslag av modern historiebeskrivning och en psykologiskt tecknad bild av hur radikalisering funkar. Den handlar om IRA och “konflikten”. Den var bra. Men varför läste jag den?

Kanske, kanske av samma anledning som farbror Jurek samlade på militärflygplan från andra världskriget. Kanske av ett konstigt, förvridet hopp om att vara en del i ett sammanhang. En del i historien. Som om det i sig är värt någonting, det är det ju inte, men det kan mildra känslan av menlöst lidande. Det finns hopp om en förklaring, någonting man missat, ungefär som det väldigt vanliga agerandet hos sexbrottsoffer att höra av sig till förövaren, det finns ett förvridet hopp om att allt var ett missförstånd, om att denne kan göra det bra igen, ställa allt tillrätta. Det är desperation i en väldigt ren form. För desperation i ren form är ologisk och irrationell och enbart styrd av överlevnadskamp.
Jag dras också till saker om Belfast och Nordirland. Men liksom farbror Jurek samlade på grejer, inte på upplevelser, så besöker jag Belfast bara på avstånd. Genom TV-serier som Bloodlands och The Fall och genom böcker som Säg ingenting. Det är skillnad. Det är som att samla på modellplan, att försöka bemästra detaljen som är modellplanens noggranna konstruering. Eller bemästra Belfast genom att studera konfliktens historia och mekanismer.

PTSD, vill jag säga, är effekten av ett trauma. Vanligast är enormt stressande upplevelser som krig men det är inte det enda som kan ge PTSD. Jag har legat lågt också med denna diagnos för jag vill inte riskera “Du har inte varit med om krig” eller “Du verkar inte som en person som har PTSD”. Nej, jag har inte varit med om krig. Lyckligtvis har jag inte varit med om krig. Jag har bott i en stad där det var krig bara två år tidigare men sak samma, det är inte det kollektiva traumat som gett mig min diagnos utan personliga upplevelser. Stor skillnad. PTSD kan man få på olika sätt. Jag har läst mycket om saken, såklart, eftersom jag tidigare aldrig tänkt tanken , enbart förknippat en sådan diagnos med krigsupplevelser.
Kanske var det också därför min initiala, första kliniska depression som behandlades som en sådan först och främst (eftersom jag var illa däran) utan att också undersöka möjlig PTSD. Jag förstår nu varför man agerade så. Depressionssymptomen var tydliga. Men i efterhand var de nog symptom som ingick i en annan diagnos, alltså PTSD.

Givetvis är jag medveten om att här finns en koppling till mina sömnproblem. Alla dessa saker hände nattetid.
Jag har ätit receptbelagda sömntabletter och lugnande i över tjugo års tid nu. Jag har till och med ätit anti-psykotiska medel och vid ett tillfälle åt jag sju olika preparat samtidigt.
Först nu, för fyra veckor sedan lade jag av och har legat och vridit oroligt på mig sedan dess. Oförmögen att, till exempel, somna med ansiktet vänt mot väggen. Jag måste ha ryggen mot väggen, jag måste ha uppsikt.

Däremot har jag aldrig, förrän möjligtvis just precis och exakt nu, förstått varför jag blir intresserad varje gång en film eller serie utspelar sig i Belfast. Jag förstår det inte helt och hållet nu heller men jag tror att jag förstår. Och jag vet inte om jag kommer att se klart Bloodlands.

  • Postad 2021-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

April come she will

När jag gick en “poetry class” på universitetet var läraren väldigt pigg på att peka ut kontrasterande, gärna motsägelsefulla liknelser. Han tyckte (givetvis) om att skriva dikter själv och läste dem ibland. Jag minns en rad där han så uppenbart hade anammat sin favoritgrej med kontraster: “…the warm violent winds of May”. Det är ingen dålig rad, bara uppenbar i sin form.

April är en månad som uppmuntrar till sådan slags poesi. Solsken genom mörka moln. Hagel över de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården.

Och för min egen del, någonting i stil med “the violent winds of calm”. Den inre stormen som förlamar det yttre. Eller det tysta inre våldet. Det jag försöker prata om men som studsar tillbaka innan jag ens hinner stänga munnen.
“Jag vet precis”.
“Jag känner mig också låg”.
“Det var likadant för mig”.

The violent comfort.
The sympathy of the self-absorbed.
The vanity of thoughtfulness.
The selfishness of the good advice.

För tillfället är min bästa lyssnare den jag betalar för att lyssna på mig. Det finns en kontrast även där, om jag väl orkar tänka efter.

  • Postad 2021-04-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“Loneliness is the poverty of self; solitude is richness of self.”

Man gör något bra. Man får beröm. Inför flera dessutom. Kanske inför kollegor eller inför vänner. Man ska hyllas, man har åstadkommit något eller gjort något bra. Man har nått ett mål. Men man kan inte glädjas helt för han eller hon är inte där.

Gud, jag känner igen den känslan så väl. Någon gång jag hållit i en stor intervju inför fullsatt filmfestivalpublik men den reserverade platsen långt fram är tom och efter applåderna som visserligen inte är till mig utan filmstjärnan jag intervjuat kommer tomheten. Ingenting spelar någon roll. Han såg mig inte vara bra.
En bokrelease, en enorm kick, kanske den största kicken. Folk som kommer, böcker som signeras. Det är en sån känsla – men den vore ännu större om han kom. Han som lovade.

Den känslan.

Det som slår mig när jag ser dokumentären “Billie Eilish: The Word’s a little blurry” är hur universell den är. Hur det inte spelar någon roll om det är ett litet gäng kollegor eller tusentals skrikande fans som klappar händerna. Saknas han eller hon som borde vara där kan vi inte glädjas helt.
Särskilt i en scen är det påtagligt. Billie spelar för en enorm publik som älskar henne. Hon har redan kramat och tagit några av dem i hand tidigare, en av dem säger att Billie räddat livet på henne med sin musik. De älskar henne. De skriker, sjunger med och kan vartenda ord i hennes låtar. Men han kom inte, han ringde inte. Vid ett tillfälle är det som om hon inte ens sjunger till publiken utan för sig själv och till honom som saknas och hon börjar gråta.

Vad är det med det där att vi behöver en enda persons bekräftelse ibland och utan den betyder framgångarna ingenting? Vilken vansklig definition av framgång. Men å andra sidan – varför behöver vi ens bekräftelse från andra över huvud taget, för att veta att vi gjort någonting bra. Eller ännu mer – att vi är bra.

Är det inte det Den stora Gatsby handlar om?

I Billie Eilishs fall handlar det säkert i viss mån om hennes ålder. Hon är på en business- och framgångsnivå som få tonåringar har erfarenhet av. Men hon är ju fortfarande en tonåring, då bekräftandet från andra hjälper till att forma jaget.
När jag ser den scenen ömmar jag verkligen för henne, för att den där känslan är för mig mer bekant än alla andra känslor hon sjunger om. Den är så öppen och ren, man vill bara krama henne och visa henne meningen jag fick i en lyckokaka nyligen: “Oroa dig inte, du har redan allt du behöver”.

  • Postad 2021-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen