Jazzhands

Orden

Stamningen är värre överlag men märks inte jämt. Om jag anstränger mig ordentligt så är den minimal. Tror inte någon reagerar annat än att jag stakar mig på ett par ord bara. Men när jag inte orkar prata med absolut hundraprocentig fokus på ordens uttal så låter jag som någon i en gammal TV-sketch.

I måndag fick jag en blackout. Det är vanligt med små minnesförluster. Alltså av sorten gå in i ett rum utan att minnas varför. Supervanliga, sker varje dag. Typiska för allt möjligt: stress men också ett disträ sinne bara. Inget att hänga upp sig på.
Men det som skedde i måndags var snäppet högre på stress- eller disträskalan. Till saken hör att jag dels inte sover bra, som bekant. Någon gång under veckan, minns inte när, sov jag två eller tre timmar.
Sover idiotdåligt och terapeuten säger att jag kan ju ta en sömntablett en natt i veckan i alla fall för att ge kroppen lite andrum och vila. I synnerhet om och när jag tränar. Och det gör jag ju, kanske fyra gånger i veckan.
Hon är sträng på rösten och kallar mig envis. Men jag fruktar att om jag tar en tablett och sover – varför skulle jag inte ta en kvällen därpå? Och en till kvällen därefter?
Jag gör någon slags halvvariant som är värdelös, tar en minimal dos melatonin som varken gör till eller från och bara får mig att känna mig äcklad, som att jag förlorat eller gett upp.

Hur som helst. Sömnen. Och sedan den kroniska stressen som läkaren kallar den. Det stämmer, jag är övertygad om att det stämmer. Och sömnen och PTSD och allt det där är en del av den som det är mycket lättare att släppa in och som lättare triggas eftersom stressnivån är konstant hög.

Okej, just i måndags hade jag också en enormt stressig dag. Alltså reell stress, inte kronisk stress. Jag satt i tidningslämning och det skickades PDF:er fram och tillbaka och samtidigt skulle jag släcka andra eldar och göra klart två texter på annat håll.
En galen dag, en sådan då man tittar upp på klockan och ser att man glömt äta lunch.

En sådan dag då jag får ett meddelande får en amerikansk halvsläkting som hör av sig alldeles för ofta om ingenting och om knasiga saker hon läser om Sverige och svenskar i synnerhet. Sånt som för någon med normal stressnivå är irriterande. För mig blir det blackout.

Jag darrade på händerna och kunde inte skriva på datorn så jag tänkte okej, nu tar vi den här kroppen och ställer den på löpbandet.
Så jag drog till gymmet, stängde av meddelandefunktionen på luren och sprang i 30 min. Med flit sprang jag också snabbt och hårt på slutet så att jag skulle bli riktigt trött.
När jag kom in i omklädningsrummet – och nu var jag alltså både stressad och utmattad – så gick jag fram till skåpet jag hade låst in i min väska i och stirrade på det i ett par sekunder. Hjärnan helt blank. Kunde inte registrera eller formulera vad som inte stämde. Efter några sekunder: jag ser inte mitt lås.
Efter ytterligare ett par sekunder: Kanske glömde jag låsa?
Står och stirrar någon sekund till. Sedan lyfter handen från kroppen och öppnar skåpet som är tomt.
Det tar några sekunder till sedan fattar jag att jag kanske tog ett annat skåp. Jag går vidare till nästa skåprad och haffar det första med ett lås på. Mitt lås, tänker jag, för det har ju ett klistermärke på.
Jag lirkar med nyckeln men det går inte. Då minns jag: jag har ju inte ett sådant klistermärke på?

Jag vet, det låter inte som någonting alls. Inget att bry sig om. Och jag fattar omständigheterna, ibland är hjärnan för trött bara. Inga konstigheter.
Men för mig var det första gången en sån där konstig blankning håller i sig i en, två minuter. Inte bara ett ögonblick.

Det slutar med att jag andas, ser mig om i lokalen efter skåp med lås och hittar det som är mitt. Helt utan minne av vilket skåp jag valde eller ens i vilken del av omklädningsrummet.

Som sagt, ingen stor grej. Men en händelse jag observerar och lägger till protokollet.
Liksom att jag stammade så att jag inte kunde få fram en mening och började gråta istället på gymmet idag. Men det var A:s fel för han frågade hur läget är.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen