Jazzhands

Uppåt men kanske inte framåt

När jag har så mycket att göra att hemmet till och med är stökigt så vet man att det är för mycket. Annars brukar mina mest intensiva jobbperioder kantas av frenetisk städning. “Tentastädning” finns det väl någonting som heter, att man städar som intensivast dagen innan en tenta då man rimligtvis borde plugga. Har säkert att göra med att lösa upp stress, ta (synlig) kontroll över någonting och så vidare.
Men nu har det alltså samlats disk på hög här hemma, hö har letat sig ända in i golvhörnen i köket (hur?) och tvättkorgen är överfull. Det ser ut som scenografin till en tv-serie om oansvariga vuxna.

Så här har det hållit på i två veckor ungefär och ljuset i tunneln lyser en vecka framåt. Nästa helg. Då är det inte så att “allt är klart” och så vidare men då ska i alla fall ett par stora saker kunna bockas av på ToDo-listan och därmed öppna upp för lite andrum.

Jag har gjort illa axeln. Inte mycket med tillräckligt. Jag knyckte fel med armen när jag skulle köra “snatches”, ty axelpress, med 12 kilo kettlebell. Jag har gjort det förut, faktum är att jag hade gjort flera stycken innan jag knyckte fel. Kanske var muskeln trött, inte vet jag. Men eftersom träning lugnar stress så gick jag och tränade ändå för jag tänkte att det var väl inte så farligt det där med axeln och det var ju kanske dumt gjort. Fick gå till kiropraktor en vecka senare och fick förhållningsregel att avvakta. Och då blir det lätt att göra ingenting alls. “Men det är en vecka”, säger PT.
Min respons är att gå och springa och försöka sätta rekord. Ingen bra idé eftersom jag inte sprungit på ett tag, mest kört styrketräning.

Hur som helst. Livstecknet. Här är det.
Stressen. Aldrig värt det.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen