Jazzhands

Angående giftermål

Nu ska jag tala om varför jag inte vill gifta mig. Frågan har kommit upp. Nej, inte frågan som i frieri utan frågan som i det hypotetiska “Vill inte du gifta dig någon gång?”.

Jag har aldrig längtat efter giftermål, aldrig drömt om klänningar och att gå längs gången i kyrkan. Ett par gånger i livet har jag fantiserat om det såklart, utifrån känslan att det måste kännas så lyckligt.
Jag älskar bröllop, jag vill att alla jag känner ska gifta sig (och bjuda mig). Jag gråter på bröllop, även på de tillställningar där jag varit “plus en” och inte ens haft en personlig relation till brudparet har jag suttit och snörvlat i kyrkobänken.

Ett tag tänkte jag att det vore ju oerhört flott att vara gift med en amerikan utan att ens bo i USA (jag vill inte bo i USA). Men “flott” låter som ett svagt argument för att registrera äktenskap.

För jag landar alltid i samma tanke, som är den att jag inte vill gifta mig. Där många ser en romantisk grund – ett löfte om evig kärlek, i alla fall ett löfte om att försöka – så ser jag ett orosmoment.
Jag kan inte lova evig kärlek, jag litar inte på någon som lovar mig evig kärlek. Jag tycker att det istället är mer romantiskt och pålitligt att varje dag göra valet. Det vill säga välja att stanna i förhållandet, inte för att löftet och ringen gör sig påminda utan för att man väljer det. Att varje morgon välja varandra igen och igen.

För mig finns heller ingen ekonomisk trygghet att värna om, och försegla med ett äktenskap.
För mig finns heller inte en längtan om bröllop som fest. Att behöva välja vilka man ska bjuda, att svassa runt och ser till att alla mår bra, att glasen är påfyllda och att ingen är ensam i ett hörn. Sån är jag som värdinna, hur skulle en bröllopstillställning vara annorlunda?
Och så känslan dagen efter – alla månader av planering, alla förhoppningar och drömmar – och så är det över och jag minns knappt någonting från dagen innan? Jag räds denna dagen efter-sorg som jag känt varje gång jag haft ett stort kalas, som ändå inte ens varit i närheten av bröllopsstorlek.

Men ni kan gifta er i all enkelhet! Ett vittne och en enkel middag bara! Absolut. Om giftermålet – äktenskapet – i sig var målet. Men för mig är det inte det. Livet är målet, tryggheten som sträcker sig bortom. Den gäller nämligen också mig – jag får välja varje morgon om jag ska stanna eller inte. Det finns en trygghet också i detta, som för mig är mycket större.

  • Postad 2021-11-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Lördag morgon

Jag fasthåller att det är de enklaste sanningarna som är svårast.
Han älskar dig inte.
Du äter fast du inte är hungrig.
Det går inte att sova om man inte är trött.
…och så vidare.

Bygger inte mycket litteratur på detta konstaterande? Andra konstformer också, för den delen. Som att låta huvudpersonen komma fram till den svåra självklarheten.

Nutidsmänniskan har svårt för enkla sanningar, vi tycks ha förlorat förmågan. Analyserar sönder saker, hittar monetära omvägar. Vi har ju förlorat förmågan att göra ingenting, det skrev jag en text om i GP efter att läst om en studie där män och kvinnor fick välja mellan att göra absolut ingenting i en timme eller att ge sig själv milda elchocker i en timme. Över hälften av deltagarna valde elchockerna.
Vi köper avslappningsappar och går på spa. Jag är en av dessa som förlorat förmågan och jag är inte ensam.

Vi tycks också ha förlorat förmågan att handskas med enkla men jobbiga sanningar. Som att sorg gör ont.
En väninna pratar om trauma och frågar sig om hon har PTSD fast det (i alla fall i mina ögon) rör sig om ett vanligt uppbrott i all smärtsamhet. Sådana gör ont. Kan göra ont. Kan göra fruktansvärt ont och ta år att läka. Men de hör livet och därmed de enkla sanningarna till.

Så tänker jag denna lördagsmorgon när jag läser om ett brev för tredje gången. Den enkla sanningen är inte bara den svåraste utan ibland också den smärtsammaste: ibland måste vi acceptera situationen som den är, och se att vi inte kan förändra den.

Jag har förlorat någon.




  • Postad 2021-11-13
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen