Jazzhands

Nedsjunkna axlar

Nu var det ett bra tag sedan jag skadade axeln. Helt självförvållat, jag skulle göra axelpressar med en kettlebell och gjorde en sista fast jag egentligen redan tröttat ut armen. Först körde jag på i stolt Hainertradition dvs genom att varken klaga eller vila. Sedan besökte jag kiropraktor, naprapat och till sist en sjukgymnast.

Jag har tänkt på henne sedan dess. För jag kom till mottagningen med en skadad axel och hon gjorde sina undersökningar och mätningar och vad de nu gör, och så sa hon att för att rädda en skadad muskel så måste man stärka musklerna runt omkring. Det lät hyfsat logiskt.

Sedan sa hon att jag också har ett annat problem som jag kanske inte observerat, nämligen att jag har dålig hållning. Att mina axlar är framåtlutade.
“Stå upp”, sa hon och jag ställde mig upp och stod som vanligt.
“Ser du här?”, sa hon och pekade på mina axlar i en spegel.
“Men går det att rätta till en sådan grej då”, sa jag.
“Jamen självklart”, sa hon.
“Men kroppen har ju helt vant sig? Det är ju så här jag står helt normalt?”
“Man kan vänja tillbaka kroppen, eller vänja den vid annat. Du får sträcka på dig så ofta du kan och dra axlarna bakåt”.

Det har slagit mig flera gånger efter det att teorin om att stärka musklerna omkring det som är svagt är en ganska bra bild. I terapin jobbar jag mycket med min andra svåraste gren (efter förluster och brytningar som är min svåraste) nämligen att säga nej.
“Man måste öva”, säger min terapeut.
Men jag undrar om inte sjukgymnastens filosofi kan hjälpa också där? Alltså, för att stärka min kraft att säga nej kanske jag borde stärka de närliggande svagheterna – som dåligt samvete och svag självkänsla i vissa situationer?

Och så den andra insikten, via sjukgymnasten. Den om att vänja tillbaka kroppen, eller vänja den vid en ny hållning. Göra den nya hållningen till den normala.
Sedan besöket där för ett par veckor sedan har jag gjort som hon säger. Jag sträcker axlarna bakåt. Ett tag var det jättesvårt, det tog emot mellan skulderbladet (och då tränar jag ändå rygg och skulderblad en del på gymmet). Det kändes helt onaturligt att gå med axlarna bakåt och ryggen uppsträckt. Helt onaturligt. Jag har haft visst tur – det är lättare att gå omkring med en överdriven hållning på det viset under en stor, bylsig vinterjacka!
Men jag kände mig som en seriefigur, det kändes ovant att gå runt som en sprätt sådär, gå runt som om jag gick med stolthet.

Jag tänkte då att om vår naturliga hållning är sådan – upprätt, stolt – hur kommer det sig att den hållning jag uppfattar som min naturliga, den som inte känns i skulderbladen, är den nedsjunkna och framåtlutade?

Jag tänker att kanske tänker jag i fel ordning. Jag var ihop med en lång kille en gång för många år sedan och han hade förstås idel ryggproblem. Ett av ryggproblemen var hållningen, som han också fick öva på. Han menade att det är jobbigt att vara en lång person och också en ödmjuk person, han började böja sig ned i en nedåtlutad hållning redan i skolan eftersom han var längst. Psykologiskt tänkte han att han inte skulle vara högre än de andra, inte ovanför sina vänner. Han ville vara på samma nivå, han ville inte vara stoltare än de. Vår personlighet kommer kanske först – hållningen sedan.

Men det kan vara tvärtom också, tänker jag. Antingen har jag gått runt och böjt mig för att jag inte känner mig stolt och stark. Jag kanske har böjt mig för att jag är på min vakt. Och så blir den icke-stolta och icke-starka hållningen min “naturliga”.

Då är frågan denna: när jag nu tvingar upp ryggen och bak med axlarna, i en stark, rak hållning – hur kommer det att påverka min person?
Jag är seriös. Jag tror det gör någonting med mig. Kropp och själ, ni vet. Jag har aldrig hört att man pratar om hållning och själ på sama vis men jag är banne mig övertygad om att det finns något där.

Och förresten gör det mindre ont i skulderbladen nu, det går lättare att gå runt och sträcka på sig. Men jag behöver fortfarande tvinga mig själv att göra det. Det är ännu inte “naturligt”.

  • Postad 2022-01-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Alltid på en söndag

Det som hände var att jag fick en panikattack. Det som hände mer specifikt var att jag fick ont i bröstet och hjärtat slog så kraftigt att det dunkade i hela kroppen. Jag åkte till akuten, de tog prover och jag visste egentligen hela tiden att det inte var fel på min kropp. Inget fysiskt. EKG:t visade att min hjärthälsa är “exemplarisk”.

Men saker som man vet och saker som man känner skiljer sig ofta från varandra. Jag fick vara kvar några timmar. Alla var snälla. Alla frågade om jag hade det stressigt just nu eller om det inträffat någon svår händelse.

Det som stör mig är att jag gör allting rätt. Jag motionerar, träffar terapeut, äter medicin och mediterar. Jag gör avslappningsövningar och äter vitaminer. Ändå klappar jag ihop. Och då inte ens fysiskt. Jag säger “inte ens” för om det var, säg, fel på en artär så hade det kunnat sägas inte vara mitt fel, det bara blir så för vissa. Och så hade man åtgärdat det på något sätt. Inte vet jag hur. Medicin kanske eller en operation som jag skulle tillfriskna ifrån.

Problemet med psykosomatiska symptom är att de inte går att medicinera bort. Jag frågade om Sobril (det kändes som att fråga om en ecstasytablett) och en snäll ung läkare med manbun sa att man inte skriver ut sånt på akuten. Jag förstod honom. Men det kändes ändå en smula märkligt att åka hem igen i samma tillstånd, bara lite mildare, som jag kom dit med.

Vad ska jag säga? Svar ja på allt. Stress, “svår händelse”. En jobbig anspänning hela december och så den klassiska fördröjda effekten. Bom!

Trots att jag gör allting rätt. Men världen omkring mig gör nödvändigtvis inte allting rätt. Det är en del av problemet.

  • Postad 2022-01-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen