I huvudet

Men jag är också förnuftig. Jag kan vara. Det är bara det att det är så stor distans mellan sinne och hjärta. Eller förnuft och känsla.

Jag lyssnar på mindfulnessövningar. Jag vet, självklart vet jag, att det är här och nu som gäller. Att tid kommer att ges och finnas för sorg, varför ta ut i förväg.
Men säg det till ett brinnande hjärta.

Jag kollar på honom i buren. Sover han? Är han orkeslös? Varför äter han inte hö just nu som Alf gör? Är det värmen? Är det nu han blir sämre?

Går jag utanför dörren vill jag bara gå in igen. Jag står inte ut att lämna dem. Jag står inte ut med att ha ångest på bussen, att tänka hur kan människor bara handla mat på ICA, bara flanera längs Skånegatan och äta glass.

Är jag hemma sprängs jag. Jag var vid graven på midsommar. Den betyder inte så mycket för mig som den kanske kunde eller borde. Alla är olika, för mig finns inget efterliv. Jag önskar att jag var religiös. Eller spirituell. Allra mest önskar jag väl att jag kunde tro på reinkarnation och att vi möts igen. Men tyvärr inte. Detta är allt vi får.

Och inte vinner man poäng för att man oroar sig. Hade en svärmor som såg sin oro som valuta, som något man visade och skröt med och begärde tack för. Se så mycket jag oroar mig för er!

Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte ens vara en person som oroar sig. Jag vill vara en mindfulnessguru som tänker att jag lever i nuet för det är det enda som vi med säkerhet kan säga någonting om. Nuet.

Jag vet att marsvinen lever i nuet. Djur lever i nuet. Kanske är det en tröst. Jag tror det.