Maniska smaker

Alla som känner mig, alla som läst Jazzhands i mer än en kvart, vet att bakning är vitalt för mig. Det är min enklaste form av stresshantering. Ju godare det doftar i mitt kök, desto mer stressad är jag.
Det stämmer inte helt, jag bakar också när jag är glad. Eller för att det snart är jul. Eller för att jag ska få besök av någon, vem som helst.

Men för tillfället letar sig doften av kakor ut från min lägenhet och ut i trapphuset. Jag gör egna ballerinor (nästa gång: gör kakorna tjockare, inte tunna), små äppelpajer i portionsstorlek och mandelskorpor och pistageskorpor. Och fler pajer.

Man vet att man bakar för mycket när grannen som ödmjukast ber om att inte få fler kakor för nu har hon gått upp ett kilo bara av kakpaketen jag hängt på dörren.

Frysen är full, jag tar med kakor till en fest. Jag tar med kakor till lunchen med en kompis. Jag tar med kakor till en tjej på gymmet som jag brukar prata med och som jag gillar.

Vad ska jag göra av alla kakor?

Eller, är frågan snarare – vad ska jag göra av all stress?