Jazzhands

En och två

Nu är han här, en svart liten knatte med små, svarta ögon och hår som står rakt upp som på ett piggsvin. Alf har fått en ny vän i buren. Åtminstone tror jag och hoppas att de är vänner.

Inledningen var däremot hemsk. De slogs, rök ihop och hackade tänder. Alf var tokig, hade verkligen vansinne i blick. Den lilla svarta, som nu heter Max, tyckte jag så synd om. Nytt hem, nya dofter, nya ljud. Allting nytt. Och så en stor, vit galning som ska hoppa på en.

Men Alf hade inte räknat med att den nya varelsen är yngre, lättare, snabbare och smidigare. Max fick bett men Alf fick flera. Han är ju vit så det syntes mer men blod rann från öppna sår. Det var hemskt. Men Max visade att han bara försvarade sig, att han inte var intresserad av att ta Alfs revir. Efter tre dagar åt de hö sida vid sida.

Men jag märker någonting hos mig själv, hur luften lite gått ur mig efter Figge. Jag brukade rusa hem för att ta dem i famnen. Det första jag gjorde var att plocka upp dem. Beundra dem. Älska dem.
Det är som om luften gått ur mig. Plötsligt har jag två djur, inte två vänner.

Jag har svårt att ta till mig den nya. Det är ingenting jag ger mig själv dåligt samvete för eller så. Han är ingen ersättare för Figge, det vet jag och begär inte heller någonting så omöjligt. Han är här för Alfs skull, så att han inte är ensam.
Men jag har inte kontakt med honom, når honom inte som med Figge. Ännu. Det är bara så det är.

Men visst tar jag upp honom, självklart, och tar hand om dem båda. Leker med dem, klappar dem och ser om dem. Men något har förändrats.

  • Postad 2022-11-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen