Mormor är tillbaka på ålderdomshemmet nu. Hon äter inte, hon bryr sig inte. Hon ligger bara i sängen. Men hon är i alla fall inte på sjukhus. Och hon lever.

Tänk så många gånger jag redan sörjt henne som om hon vore död. Alla gånger jag redan gråtit och väntat på det där telefonsamtalet.

Jag ringer mormor. Hon frågar om jag tycker att hon ska ge upp och dö eller om jag vill att hon stannar kvar. Kanske blir det så till slut? Man känner att man har ett val. Blir det idag eller ska jag köra på en stund till?

Jag säger att jag hemskt gärna vill ha henne kvar men bara om det är okej. Bara om hon orkar.
Hon säger att hon ska försöka.
Grejen är att jag tror henne. Hon kommer att försöka. En liten, liten stund till. Kanske bara till helgen, då jag kommer förbi. Eller tills nästa vecka. Säkert inte när jag åker till Los Angeles. Då orkar hon kanske inte. För då vet hon att jag inte kommer att komma på besök. Då kommer hon ligga i sin säng och bara vara ensam.

Men just precis nu kommer hon att försöka. Ett litet tag till.

I entrén finns fortfarande pensionärer som sitter i sina rullstolar tätt intill varann och lyssnar på Christer Sjögren. Där finns ännu det lilla biblioteket med böcker med stor text. Där kan man ännu tänka sig att mormor bor och kommer bo ett litet, litet tag till.

• Postad 2009-09-15
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None