Träffade en fri teatergrupp igår. De sa att de jobbade “könsöverskridande”. De visade upp några scener ur deras pjäser. Männen hade kvinnokläder. Ett par flickor hade målat mustasch med kajalpenna. De sa att de ville “utforska begreppet identitet”. Inte flickorna med mustasch, men en av regissörerna sa så.
En annan sa att han gillade frågor som inte har svar. Han sa också att han ville leka kring kontrasterna mellan hot och lockelse, men främst sjuk och frisk. “Vem är egentligen mest sjuk?”, frågade han. “Den som har en diagnos eller en person som går till ett jobb han hatar och tillbringar åtta, nio timmar där varje dag”.
(Jag skulle säga killen med diagnos, men det är bara jag.)
En kille hade långt hår i hästsvans och svart kavaj. En hade liten galen beanie på huvudet, en vit t-shirt med en hand som gör tummen upp på, och ett höftskynke. Han var kanske närmare sextio. Han skulle spela en roll som “traditionellt spelas av en ung, söt flicka”.
Ah well. Man får önska dem lycka till. Jag beundrar folk som brinner för sina saker. Och som inte skäms för att säga ord som “könsöverskridande” och “i gränslandet”. Det är nästan lite chockerande.
- Postad 2007-07-13
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 10
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments