Jazzhands

Hej då farbror!

Förra sommaren var jag i Polen för första gången. Trots att farbror Jurek bott där, i samma lägenhet, hela mitt liv tog det mig 32 år att resa dit.

Pappa åkte ofta dit, i alla fall ett tag, om somrarna. Sen blev han lite latare, lite sjukare och lite tröttare och åkte inte lika ofta. Men det fanns en band, jag hade en farbror i Gdansk. Detta visste jag. Jag träffade honom en gång när jag var ganska liten, jag minns honom inte alls. Han gjorde sig påmind ibland genom brev till pappa på ett obegripligt språk och genom de stora kassar med korvar pappa brukade ta med sig hem från sina besök där.

Från mitt besök minns jag främst Jureks lilla, lilla gästrum, fullt av modellflygplan han snickrat ihop. Modellflygplan överallt, till och med i taket och på varandra i ett gammalt, smalt vitrinskåp.

Jurek kom hit med färja till pappas begravning. Det tog honom väldigt lång tid men han ville inte flyga. Det var två somrar sedan. Jurek grät på begravningen och pratade på polska i kyrkan. Han berättade sen att begravningen hade påmint honom om hans son, min kusin, som dog. Jurek och hans fru Helena fick aldrig några fler barn.

De älskade sitt barnbarn Michail så väldigt, väldigt mycket. Han var deras allt. Både barnbarn och minnet av deras son. Michails mamma gifte aldrig om sig. När jag var där förra året fick jag se ett foto på den döda kusinen jag aldrig träffade. Michail visade mig också bilder på en ung pappa och en ung Jurek som stojade. Och en lite äldre pappa som campade i skogen med Michail. Pappas Polen-liv jag aldrig visste, eller fick veta något, om.

Jurek och Helena firade jul hos Michail och hans mamma Isabella som vanligt i år. Efter maten gick Jurek ut med deras hund Ricki men kom aldrig tillbaka. De hittade honom död i skogen utanför deras hus. Ambulansen kom men det fanns inget de kunde göra.

Jag tänker på Jurek och hur det känns som om det sista bandet till pappa försvunnit nu. Det är såklart inte sant, jag och Peter finns ju kvar, men det känns så i hjärtat. Som om den sista pusselbiten som höll honom kvar på jorden försvann igår i den polska skogen, bredvid hunden som troget väntade vid den döda kroppens sida.

“Alla bara dör för mig” var min första tanke när jag fick veta. “Alla bara försvinner”.

  • Postad 2009-12-25
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

  • Peter, 2:37 am December 26, 2009:

    Vädigt tråkigt. Hann inte åka över, själv. Och flygplanen…tror jag lekte sönder det han gav mig när jag var liten.

    Men, man får vara glad över att nu har pappa en brorsa att hänga med tills vi också kommer dit, och inte vara allt för ledsen tills den dagen kommer. Bombsäker på att det är vad de båda vill. Skulle du tro på mig om jag sa att pappa sa det till mig efter hans begravning?

  • Peter, 2:37 am December 26, 2009:

    Vädigt tråkigt. Hann inte åka över, själv. Och flygplanen…tror jag lekte sönder det han gav mig när jag var liten.

    Men, man får vara glad över att nu har pappa en brorsa att hänga med tills vi också kommer dit, och inte vara allt för ledsen tills den dagen kommer. Bombsäker på att det är vad de båda vill. Skulle du tro på mig om jag sa att pappa sa det till mig efter hans begravning?

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen