Brentwood är bäst på söndagarna. Det råder en slags allmän ro då. Kanske för att jag antagligen vaknar ungefär samtidigt som presbyterianerna är klara med söndagsmässan och därför är på fridfullt humör, jag vet inte, men det är något religiöst över det hela.

Går ut, i strålande solsken, men med sällskap av milda brisar från havet.
Bra, jag har svårt med hetta. Köper en yougurt. Varför, oh, varför kan ingen vettig människa importera denna fina mattradition till Sverige? Och då snackar jag riktig youghurt, inte 7-Elevens sorgliga försök.

Går San Vicente, storgatan, fram mot korsningen vid Gretna Green där hela gatan förvandlas till en “Farmers’ Market” en gång i veckan. Här krängs frukt och grönt och jag lovar, de närodlade apelsinerna smakar som ingenting annat. De är fruktiga, söta och helt enkelt magiska. Om jag någon gång kunde lära mig uppskatta vin så är jag säker på att jag skulle kunna jämföra kalifornien-apelsinerna med ett årgångsvin av bästa slag. Jag äter flera om dagen.

Tyvärr står det alltid någon gammal rockhippe och jammar också men sånt får man ta. Californien har ett starkt hippie-förflutet, det får man inte glömma.

På väg tillbaka går jag förbi Whole Foods som har sin vanliga fundraiser-BBQ. Man grillar korv och burgare, det luktar himmelskt. Köper mig en veggieburgare för fem dollar och sträcker stolt på mig i vetskapen om att mina pengar går till något välgörande ändamål, gissar på miljöförbättring.

Folk joggar, folk har solhattar på sig, många gubbar ser ut som Jeff Bridges men ingen är Jeff Bridges. Massor av hundar, med tungan ute. Farbröder i khakishorts, kvinnor i mjuka, skrynkliga sommarbyxor som slutar vid ankeln där de stora gympadojorna tar över.

Jag älskar det.

• Postad 2010-03-29
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None