Jazzhands

Bekännelser från hjärtat – så döm mig!

Okej, så jag satt och grät framför “Susan Boyle – the story“, men vem gjorde inte det?

Så pass satt jag och grinade till “I Dreamed a Dream” (sången) så att jag bestämde att det är dags att bekänna färg nu. En kulör som inte många av mina nyare vänner vet om.
Låt oss kalla nyansen för “insmickrande rosa” eller kanske “lättsmält turkos”.

Jag har bestämt mig för att vara rakryggad. Sanningen ska fram.

Men först tillbaka till Susan Boyle, denna rultiga kvinna som vinner hela västvärldens hjärta med “I dreamed a dream” från musikalen Les Miserables (eller “Les Mis” som vi insiders kallar den. Mer om detta senare). Hennes livslånga dröm har varit att bli musikalstjärna. Och i synnerhet i Les Mis.

Okej, sen blir hon Idol-stjärna (vinnare?) och blir Storbirtanniens bästsäljande debutant någonsin. Och jag tänker på Paul Potts och vad är grejen med musikalmusik och operetter? Är det inte bara väldigt, väldigt smörig och sentimental musik som med sitt pampiga symfoniarrangemang slår an det mest primära hos oss och (ofrivilligt) framkallar känslor?
Och därför sitter vi och grinar. “Vi” som i “jag” i det här fallet. Är det inte ett billigt knep av dem?

Min “värdsyster” i USA (jag var utbytesstudent) lyssnade uteslutande på fyra olika musikstilar:
1. Kristen pop
2. Countrypop
3. Musikalmusik
4. Soundtracks från i synnerhet Disneyfilmer

Jag tyckte att det var en jätteknasig blandning tills en kompis ryckte på axlarna och sa “Det är ju i stort sett samma sak: smörigt, lättsjunget och sentimentalt”.

Nu till min bekännelse – i tonåren var jag helt besatt av musikaler. Detta pågick i ungefär två år, med det var två väldigt intensiva år. Den som vill hitta smuts på mig i mitt förflutna kan ju börja här, jag bjuder. Jag överdriver inte när jag använvänder ordet besatt:

1. Jag sökte till en kyrkokör eftersom de skulle sätta upp Jesus Christ Superstar. Jag fick provsjunga. Det gick okej men jag fick nobben eftersom jag inte kan läsa noter. Då blev jag så besviken att jag försökte sätta upp den på egen hand i skolan. Ingen var intresserad av att vara med.
2. Jag tjatade in mig på Les Mis två gånger när den gick på Cirkus, och blev insläppt av någon luttrad vaktmästare som lät mig se musikalen från “backstage”. Sammanlagt såg jag den fem gånger och kunde alla låtar. Alla repliker också. Jag hade kunnat vara stand-in.
3. Jag vet ärligt talat inte hur många musikaler jag sett. Hur många som helst. Jag döpte vår katt efter min “favorit” i Les Mis. Jag tror inte ens min bror känner till detta faktum. Hoppas att han inte ser på vår katt annorlunda efter detta.
4. När jag såg musikaler i Stockholm noterade jag när det var paus. Sen smet jag in, vid ett senare tillfälle, och såg andra akten “gratis”. Jag såg alla musikaler på privatteatrarna och sen använde jag mig av detta lilla “knep” för att se dem igen och igen.
5. Jag gjorde mig vän med biljettsnubben på Jesus Christ Superstar som lät mig se den fyra gånger stående. Sista gången gav han mig dock en pinnstol. Det var hemskt snällt av honom.

Så, jag har faktiskt en sak gemensamt med Susan Boyle. Jag har också drömt om att sjunga “I Dreamed a Dream” från musikalen Les Miserables. Hennes dröm var aningen (men bara aningen) mer sofistikerad eftersom hon drömde om att framföra den tillsammans med London-ensemblen.
Jag drömde mer om den svenska.

Detta var hennes livslånga dröm och jag såg den precis gå i uppfyllelse, på tv. Där kom hela ensemblen från West End och backade henne, i full Les Mis-mundering. Hennes dröm! Och mina två “favoriter” längst fram, lika fantastiskt lockande som när jag senast såg dem, vid 14 års ålder.
Spotlighten på Susan och hon får sjunga sången som inte bara gav henne berömmelse och ett helt nytt liv, utan också varit hennes dröm sedan hon såg Les Mis för första gången, antagligen, och började drömma om att få använda sin röst. Fyrverkerier i bakgrunden och symfoniorkestern kör en tonartshöjning.

Jag förstår Susan. Eller, jag fattar i alla fall grejen med att vilja sjunga ett musikalnummer. Det gör jag. Och i synnerhet, kanske, om man är britt med hela deras stolta tradition av musikaler och musikalstjärnor.
Jag fattar också grejen med att vara 40-plus-tant och uppleva en dröm, det är ju faktiskt helt fantastiskt. Det är aldrig för sent och så vidare.
Och jag fattar Les Mis, banne mig. Och “I Dreamed a Dream”, låten som för mig i tidig tonår beskrev olycklig kärlek, att inte bli sedd och hela den grejen. Vissa fann samma sak i någon låt med Nirvana, andra i U2 eller Bob Dylan. Men hey, jag var sen i utvecklingen på det viset antar jag. Jag tyckte “I Dreamed a Dream” passade mina känslor rätt bra. Susan Boyle också, tydligen. Så hur kan jag inte beröras lite grann när jag ser henne framföra detta pampiga solo framför en gigantisk publik?

Och det är okej med mig om det gör mig till en tönt.

  • Postad 2010-04-05
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

  • tmw, 8:03 pm April 5, 2010:

    Jag spar alltid det bästa till sist. Ibland är det inte så smart, till exempel när man äter godis ur ett påskägg. För när man väl kommer till det bästa (godaste) godiset så har man liksom blivit lite trött på godis, och då smakar det bästa (godaste) godiset inte lika gott som det skulle gjort om man åt det först. Vad jag vill säga med detta är att jag gör på precis samma sätt när jag läser bloggar, dvs jag spar (i min RSS-läsare) alltid den bästa bloggen till sist. Och för att komma till slutklämmen så vill jag bara meddela att du håller på att “gå om” Mikebike på Bloggfrossa som den blogg jag spar till sist. Du är grym helt enkelt 🙂

  • tmw, 8:03 pm April 5, 2010:

    Jag spar alltid det bästa till sist. Ibland är det inte så smart, till exempel när man äter godis ur ett påskägg. För när man väl kommer till det bästa (godaste) godiset så har man liksom blivit lite trött på godis, och då smakar det bästa (godaste) godiset inte lika gott som det skulle gjort om man åt det först. Vad jag vill säga med detta är att jag gör på precis samma sätt när jag läser bloggar, dvs jag spar (i min RSS-läsare) alltid den bästa bloggen till sist. Och för att komma till slutklämmen så vill jag bara meddela att du håller på att “gå om” Mikebike på Bloggfrossa som den blogg jag spar till sist. Du är grym helt enkelt 🙂

  • K, 10:57 pm April 5, 2010:

    I confess.. Ett av mina bittraste minnen är att när jag äntligen var tillräckligt gammal för att få åka ensam till London så la dom ner Chess. Jag hade spelat sönder 2 LP-skivor och till denna dag kan jag inte släppa att jag inte sett orginalet. Numera åker musikalerna mest på när jag tränar (!)… och det är ju inte så bra med tanke på att man helst vill ta i och sjunga UT!

    Fick ju lov att klämma Susan Boyle dokumentären men den var lite för tillrättalagd. Och ärligt talat. Hon är ingen Elaine Paige. Men en underdog story kan ju aldrig gå fel.

  • K, 10:57 pm April 5, 2010:

    I confess.. Ett av mina bittraste minnen är att när jag äntligen var tillräckligt gammal för att få åka ensam till London så la dom ner Chess. Jag hade spelat sönder 2 LP-skivor och till denna dag kan jag inte släppa att jag inte sett orginalet. Numera åker musikalerna mest på när jag tränar (!)… och det är ju inte så bra med tanke på att man helst vill ta i och sjunga UT!

    Fick ju lov att klämma Susan Boyle dokumentären men den var lite för tillrättalagd. Och ärligt talat. Hon är ingen Elaine Paige. Men en underdog story kan ju aldrig gå fel.

  • Jazzhands, 7:17 am April 6, 2010:

    Låt mig trycka era händer. På allvar. Ni är underbara. Tack. /C

  • Jazzhands, 7:17 am April 6, 2010:

    Låt mig trycka era händer. På allvar. Ni är underbara. Tack. /C

  • Daniel, 1:06 pm April 7, 2010:

    Saving Private Ryan. Sista scenen, på kyrkogården. Den åldrade private Ryan säger till sin fru “Tell me I have led a good life.” Jag behöver inte ens se scenen, det räcker att tänka på det för att jag ska bli tårögd.

  • Daniel, 1:06 pm April 7, 2010:

    Saving Private Ryan. Sista scenen, på kyrkogården. Den åldrade private Ryan säger till sin fru “Tell me I have led a good life.” Jag behöver inte ens se scenen, det räcker att tänka på det för att jag ska bli tårögd.

  • Lisa, 1:04 pm April 8, 2010:

    Vad du ännu mindre vill vara: en som får tårar i ögonen bara av att läsa det här blogginlägget. Men de finns, de också. I min kropp till exempel.

  • Lisa, 1:04 pm April 8, 2010:

    Vad du ännu mindre vill vara: en som får tårar i ögonen bara av att läsa det här blogginlägget. Men de finns, de också. I min kropp till exempel.

  • Julia, 1:15 pm April 8, 2010:

    Jag försöker ibland förklara varför jag lyssnar på RENT och Wicked och You’re a good man, Charlie Brown och dylikt hemma. Det är typ aldrig någon som förstår mig.

  • Julia, 1:15 pm April 8, 2010:

    Jag försöker ibland förklara varför jag lyssnar på RENT och Wicked och You’re a good man, Charlie Brown och dylikt hemma. Det är typ aldrig någon som förstår mig.

  • Jessica, 10:42 am April 15, 2010:

    Min underdiagnosticerade hjärna har alltid förhindrat mig från att kunna hänga med i narrativet i musikaler. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar musiken. Jag förstår bara inte storyn. Till skillnad från operetter och lättsammare opera där intrigen är klar som espresso, förstås. Det säger ju sig självt att man inte känner igen sin egen fru när hon listigt dolt sig bakom en frimärksstor mask.

    Jag såg Jesus Christ Super Star och Evita på Göteborgsoperan nån gång i början av nollnolltalet och satt som en gurka och räknade på fingrarna i pausen för att försöka räkna ut vad de _ville_ mig, egentligen? Å andra sidan såg jag, med vänner, om Pelle Snusk fyra gånger och den har ju inte precis ett sammanhängande narrativ heller och jag hade stor behållning av Figaros Bröllop. Ibland misstänker jag att jag helt enkelt har fel sorts hjärna för att kunna njuta av scenkonst ordentligt – jag behöver kasperteater eller något annat lättbegripligt – men sen tänker jag att det kanske handlar om förväntningar: att jag går till en modern uppsättning med förväntningar om realism, men accepterar att ett åldrat verk kommer att verka osammanhängande.

    Hur som helst: det är klart man får älska musikaler! Att samma musikaler slår i alla länder säger väl en del om deras allmängiltighet ändå?

    När det gäller musikaler så har jag därför kommit fram till att det är bäst att jag lyssnar på konsertversioner i mina lurar så slipper jag bli förvirrad.

  • Jessica, 10:42 am April 15, 2010:

    Min underdiagnosticerade hjärna har alltid förhindrat mig från att kunna hänga med i narrativet i musikaler. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar musiken. Jag förstår bara inte storyn. Till skillnad från operetter och lättsammare opera där intrigen är klar som espresso, förstås. Det säger ju sig självt att man inte känner igen sin egen fru när hon listigt dolt sig bakom en frimärksstor mask.

    Jag såg Jesus Christ Super Star och Evita på Göteborgsoperan nån gång i början av nollnolltalet och satt som en gurka och räknade på fingrarna i pausen för att försöka räkna ut vad de _ville_ mig, egentligen? Å andra sidan såg jag, med vänner, om Pelle Snusk fyra gånger och den har ju inte precis ett sammanhängande narrativ heller och jag hade stor behållning av Figaros Bröllop. Ibland misstänker jag att jag helt enkelt har fel sorts hjärna för att kunna njuta av scenkonst ordentligt – jag behöver kasperteater eller något annat lättbegripligt – men sen tänker jag att det kanske handlar om förväntningar: att jag går till en modern uppsättning med förväntningar om realism, men accepterar att ett åldrat verk kommer att verka osammanhängande.

    Hur som helst: det är klart man får älska musikaler! Att samma musikaler slår i alla länder säger väl en del om deras allmängiltighet ändå?

    När det gäller musikaler så har jag därför kommit fram till att det är bäst att jag lyssnar på konsertversioner i mina lurar så slipper jag bli förvirrad.

  • Jazzhands, 9:08 pm April 15, 2010:

    Utmaning: Se Cats. Ingen handling (på riktigt) utan bara människor iklädda kattkostym som åmar sig och sjunger tossiga sånger.

  • Jazzhands, 9:08 pm April 15, 2010:

    Utmaning: Se Cats. Ingen handling (på riktigt) utan bara människor iklädda kattkostym som åmar sig och sjunger tossiga sånger.

  • Jessica, 1:31 am April 23, 2010:

    Men det är ju det jag menar. Jag blir otrygg i tillvaron. Det blir som om hela Sagan om Ringen skulle bestå enbart av kapitlet med Tom Bombadill. (Beskriven av en mig närstående person som: Den där Tom Bombadill – den jävla tomten vill man hitta och bitchslappa. Länge.)

  • Jessica, 1:31 am April 23, 2010:

    Men det är ju det jag menar. Jag blir otrygg i tillvaron. Det blir som om hela Sagan om Ringen skulle bestå enbart av kapitlet med Tom Bombadill. (Beskriven av en mig närstående person som: Den där Tom Bombadill – den jävla tomten vill man hitta och bitchslappa. Länge.)

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen