Såg Ben Afflecks The Town igår. Jag gillade den. Det är egentligen en medioker film om bankrån. Om hur ens bakgrund kan hålla en fången och hur slumpen är en galen grej.
Men jag gillar den för att den är varm, på samma sätt som min egen skildring av förorten, i all sin råhet, skulle vara. När jag började gymnasiet träffade jag ungar från områden som Enskede och Stureby. Kids som faktiskt hade föräldrar som inte var skilda, som gillade historia, som kunde saker och som spelade instrument.
Jag blev både avundsjuk och arg. Irriterad.
När jag började på universitetet blev jag kompis med en kille som hade vuxit upp på Södermalm. Jag kunde verkligen inte tro det. En stor lägenhet på Folkungagatan. Jag var storögd. Än en gång – avundsjuk och arg.
Förortens kids kommer alltid att slåss underifrån. Och jag kommer alltid att vara avundsjuk, tror jag.
Ben Affleck med, tycks det mig. Han, liksom jag, har det bättre nu än när vi växte upp, men kan heller inte sluta snegla tillbaka, känna dåligt samvete för de som stannat kvar. Därför gillar jag The Town. Inte för att den har biljakter och en snygg Jon Hamm, men för att den är ett ledsamt återseende med en bakgrund man aldrig blir kvitt.

• Postad 2010-09-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None