Jazzhands

Staden, hunken, tjejen

Såg Ben Afflecks The Town igår. Jag gillade den. Det är egentligen en medioker film om bankrån. Om hur ens bakgrund kan hålla en fången och hur slumpen är en galen grej.
Men jag gillar den för att den är varm, på samma sätt som min egen skildring av förorten, i all sin råhet, skulle vara. När jag började gymnasiet träffade jag ungar från områden som Enskede och Stureby. Kids som faktiskt hade föräldrar som inte var skilda, som gillade historia, som kunde saker och som spelade instrument.
Jag blev både avundsjuk och arg. Irriterad.
När jag började pÃ¥ universitetet blev jag kompis med en kille som hade vuxit upp pÃ¥ Södermalm. Jag kunde verkligen inte tro det. En stor lägenhet pÃ¥ Folkungagatan. Jag var storögd. Än en gÃ¥ng – avundsjuk och arg.
Förortens kids kommer alltid att slåss underifrån. Och jag kommer alltid att vara avundsjuk, tror jag.
Ben Affleck med, tycks det mig. Han, liksom jag, har det bättre nu än när vi växte upp, men kan heller inte sluta snegla tillbaka, känna dåligt samvete för de som stannat kvar. Därför gillar jag The Town. Inte för att den har biljakter och en snygg Jon Hamm, men för att den är ett ledsamt återseende med en bakgrund man aldrig blir kvitt.

  • Postad 2010-09-23
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

  • M, 1:59 pm September 23, 2010:

    Jag tänkte nästan exakt likadant när jag gick ut från biografen. Så när som på några geografiska namn.

  • M, 1:59 pm September 23, 2010:

    Jag tänkte nästan exakt likadant när jag gick ut från biografen. Så när som på några geografiska namn.

  • ksth, 7:46 pm September 23, 2010:

    Inte för att jag har sett filmen, men känslan känner jag sÃ¥ sÃ¥ väl igen… trots att jag med alla mÃ¥tt mätt nu mÃ¥ste anses vara klart “lyckad”. Jag minns ocksÃ¥ hur jag gick längs med de dÃ¥ nybyggda husen pÃ¥ Swedenborgsgatan runt 1990 och konstaterade att jag aldrig nÃ¥gonsin skulle kunna lyckas komma dit. Jag förstod inte ens hur det skulle gÃ¥ till.

  • ksth, 7:46 pm September 23, 2010:

    Inte för att jag har sett filmen, men känslan känner jag sÃ¥ sÃ¥ väl igen… trots att jag med alla mÃ¥tt mätt nu mÃ¥ste anses vara klart “lyckad”. Jag minns ocksÃ¥ hur jag gick längs med de dÃ¥ nybyggda husen pÃ¥ Swedenborgsgatan runt 1990 och konstaterade att jag aldrig nÃ¥gonsin skulle kunna lyckas komma dit. Jag förstod inte ens hur det skulle gÃ¥ till.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen