Jag citerar Rodeos filmman Mattias Dahlström: “Det är bara februari ännu men jag tror att vi precis sett årets sämsta film”

Den hade olika effekt på oss. Mattias ville skära sig och åsamka sig själv smärta. För min del satt jag mest och fnissade i biostolen. Jag åt nötter från Hötorgshallen och kände mig upprymd på nåt sätt, som om jag såg på något obcent och förbjudet.
Jag kunde känna Mattias vrida på sig, se honom lägga huvudet uppgivet i händerna. Av någon anledning fick det mig bara mer upprymd. Jag tror det kallas chock.

När chocken senare la sig på kvällen kände jag mig nära på lyrisk. Nu vill jag nästan se om kalkonen, av samma anledningar som jag nästan vill se om Maskernas mästare, Lust och Tryggare kan ingen vara som ju bör räknas till de sämsta filmer som nånsin gjorts.
Jag skulle också vilja se om Cat People, men det kräver ett annat inlägg.

Nå.

Jag berättade för Roni och Linnéa vad jag just hade sett. Det var som att återge en galen dröm. “Det fanns egentligen ingen handling men det kretsade kring Beatleslåtar och så kom det in en rabbi och dansade, sen kom Bono och sjöng I am the Walrus innan Eddie Izzard blev cirkusdirektör”.
Jag började skratta hysteriskt. Som om det var kul. Eller som om jag upplevt något oerhört hemskt. Båda sakerna stämmer.

Mer om detta i morgon. Jag måste smälta.

• Postad 2008-02-14
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None