Jazzhands

Fåfängan tar ut sin rätt

Jag fattar inte tatueringar. Jag har inget emot dem, folk får köra sitt tatueringsrace om de vill (känner en som har en svanktatuering som det står Bajen Forever på och inte föraktar jag henne för det) men jag fattar det inte liksom. Och det verkar som om de som väl skaffar en sedan skaffar fler. De drabbas av en tatueringsdrog.

Men jag tror att jag börjar förstå dem nu.

Jag har nämligen lagt mig under kniven (lasern i det här fallet) för första gången och jag är fast. Dr. Olivecrona med fast handslag, oljigt hår och tunga ögonlock sa att mina vita prickar (knappt synliga för blotta ögat men till förtret för mig) under ögonen skulle kunna lasras bort.
Shoot, sa jag. Ungefär.
Det kommer göra ont, sa han lite sömnigt, det kan bli ärr och jag kan inte garantera någonting. Men vi kan prova.
Ja, gör det, sa jag och la mig på en brits där åtskilliga eleganta damer tidigare under dagen fått ögonlocken lyfta, läpparna förstorade och pannorna botoxade.
Nu är det min tur, tänkte fåfängan i mig. Min tid är kommen.

Och det gjorde ont som satan, det luktade bränt kött och lasern förde ett oväsen som signalerade FARA och STICK till alla mina känselspröt i hela kroppen.

Två saker:
1. Jag har nu sår under ögat, det är rött och svullet och jag ser ut som om jag råkat ut för nåt hemskt. Jag tycker det ser lite cool ut. Är det fel att tycka det? Ja, antagligen. Igår tog vi dessutom nya bylinebilder till City. “Jaha, och Caroline har råkat ut för en frontalkrock” suckade söta fotografen Per.
Jag sa att han antingen får photoshoppa bort det hela eller låta City ha den streethårdaste recensenten nånsin på bild.
Word.

2. Jag drabbades av samma sak som jag alltså misstänker att tatueringsfans drabbas av. Jag såg framför mig hur mitt ansikte, min hud, kanske hela min kropp, skulle kunna förbättras med laser. Ont en stund, javisst, men sedan improved for life. I min yra bad jag doktor Östermalm att också lasra mitt andra öga och ett litet ärr på hakan.
Vi väntar med det andra ögat, sa han, men hakan kan vi ta…kan du peka var?
Jag pekade ut ärret.
Han sa att han såg det.
Sedan sa han att han inte såg det.
Jag la mig under en lampa. Han kunde inte se det.
Men det är här, sa jag, det är skitstort och irriterande och stör. Det måste bort!
Jag ser inget, sa han.
Här är din chans att tjäna 1250 kr, sa jag. Lasra bort det!
Jag ser det inte, sa han. Jag ser verkligen ingenting.

Och då insåg jag att detta är gränsen, detta är det som får människor som Jackie Stallone att gå från förortsmorsa som fixar till ögonbrynen till att se ut som en Barbiedocka som fått leka i micron. Och de som tatuerar in ett kinesiskt tecken på ankeln men slutar med en drake över hela ryggen.
Nu fattar jag.

  • Postad 2008-03-13
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 8

Etiketter None

  • Kristoffer Viita, 5:32 pm March 13, 2008:

    skön självdistans i det här inlägget.

    En av mina bästa vänner har tatuerat Patrick Bateman-citatet “I belive in taking care of myself” längs hela sina arm.

  • Kristoffer Viita, 5:32 pm March 13, 2008:

    skön självdistans i det här inlägget.

    En av mina bästa vänner har tatuerat Patrick Bateman-citatet “I belive in taking care of myself” längs hela sina arm.

  • Johan, 11:23 am March 14, 2008:

    Ett före/efter av ditt fejs kanske skulle kunna vara på sin plats?

  • Johan, 11:23 am March 14, 2008:

    Ett före/efter av ditt fejs kanske skulle kunna vara på sin plats?

  • Joel Josefsson, 2:53 am March 16, 2008:

    Vad är det du har gjort egentligen?

  • Joel Josefsson, 2:53 am March 16, 2008:

    Vad är det du har gjort egentligen?

  • Peter Hainer, 8:13 am March 17, 2008:

    Doktorn kanske hade slut pa laser

  • Peter Hainer, 8:13 am March 17, 2008:

    Doktorn kanske hade slut pa laser

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen