Det våras för rymden

Sci-fin bör vara pampig, svulstig och överdriven för att jag ska gilla den. Ge mig Star Trek och Apornas Planet. Ge mig Stålmannen också, om det inte är fantasy. Bladerunner, för all del och så vidare. 2001 somnar jag till men det beror mer på filmens sövande tempo än innehållet.

Är Harry Potter fantasy, förresten?
Både ja och nej, va?

Nå. Jag har helt enkelt aldrig kommit överens med sci-fin, om inte jag och sci-fin först kommer överens om att det vi ska se är ett påhittat rymdäventyr. Då kan vi acceptera varandra, till och med njuta av varandras sällskap.

Det jag har svårast för är “what if”-filmer och moraliska tankenötter utplacerade i en “alternativ framtid”.

Jag har tänkt en hel del på varför jag inte kan se sånt. Jag sitter och himlar med ögonen, men samtidigt har jag inga problem att svälja romantiska komedier eller svulliga dramer som är minst lika overkliga och “what if”.

Har också svårt för domedagsfilmer och tillhör den absoluta minoritet inom filmkritikerskrået som inte gillar Children of Men. Tvärtom, tycker den är vedervärdig. Tror det beror på att det är ett slags lajvande men som inte går hela vägen ut (som Star Trek). Att “rebellerna” alltid är sunkiga hippies med dreads, och att domedagen alltid går i samma grå silverskala och enligt min erfarenhet är analogierna och metaforerna alltid skrivna i alldeles för stora bokstäver, känner mig underskattad och idiotförklarad. Eller har jag sett fel filmer? Jag tror inte det, tror det hör genren till lite, om man ser till filmgenrens början med 50-talsrullarna som en slags skrämselfilmer mot den hotande ryssen.

Visst, det är ju som att klaga på att huvudpersonen i en romcom alltid har en sidekick, det hör väl det dramaturgiska i genren till, men ändå. Jag har så svårt att acceptera det. Alternativa världar, tänk om jag inte styr mitt eget öde, snart tar regeringen över hela världen och så vidare. Någonstans i mig så kliar det och skaver. Vad är det meningen att man ska känna? Den kittlande känslan av att det “kan finnas mer”? Den kittlande känslan av att vi “inte vet allt”, eller vad? Den känslan rör inte mig.

Jag tror inte att det är för att jag är krass. Tvärtom, jag ser mig själv som aningen romantiskt lagd. Kanske är det så att den alternativa värld jag hellre tänker mig (om jag måste) snarare kantas av självklara hjältar, gulliga djur och världen som vi ser den nu fast med mindre kemikalier i luften.
Inte tillräckligt fantasifullt? Då vet jag inte vad jag ska göra. Antar att jag bara inte gillar tanken på en alternativ värld, och om en sådan finns varför innefattar den då alltid olika mutationer av hippies?

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2011-02-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None

• T-anna, 5:50 pm February 11, 2011:

  Alltså, jag har inte ens läst igenom ordentligt än (även om jag tror att jag fick ett korrekt intryck) men å, du har ju en Whobild. Då bryr jag mig inte SÃ… mycket om resten av inlägget.

  … Nu läser jag inlägget.

  Angående vad som är fantasy och vad som är sf så sade någon en gång, visserligen om litteratur men iallafall, att fantasy utgår från och vill bevisa tesen att världen inte kan eller borde förstås helt, medan sf bygger på taken att den kan/borde – men det är ju inte helt vattentäta skott emellan, så jag vet inte.

  I viss mån (men bara viss) känner jag likadant, att scifi är roligast i rymden, med aliens och explosioner och allehanda stojigheter. Ska det utspela sig i en värld som liknar våra så känns det inte riktigt värt det. Jag gillar inte samtidsdrama och står inte ut med romcoms alls (enligt varför skulle jag se en film om en vanlig människa med vanliga relationsproblem? Det finns det väl redan ett överskott av runt omkring mig?) men å andra sidan är jag personligen väldigt förtjust i fantasy och what if, så helt lika tycker vi uppenbarligen ju inte. Problemet med domedagsfilmer är att även när jag egentligen gillar iden bakom historien blir filmerna oftast så tråkiga.

  (det förklarar förresten varför jag inte stod ut med Battlestar Galactica, förutom handkameran. Alldeles för mycket The Human Condition och folks relationer, alldeles för lite stojigheter.)

• Jazzhands, 6:10 pm February 11, 2011:

  Jag ÄLSKADE Star Trek-filmen och Superman Returns. De är säkert inte klockrena sci-fi, men jag skulle ge båda om inte femmor så fyror. Klockrena. Komplicerade hjältar, imponerande tempo and what not.
  Såg nyligen kommande Adjustment Bureau och o-r-k-a-r bara inte med Philip K Dick-grejor, här i en slags “what if det inte är vi som bestämmer över vårt eget öde – skulle vi nöja oss med det eller rebella?”. Kalla mig muppig men jag tyckte banne mig Truman show hanterade den frågan bättre.

  På måndag ska jag prata om romcoms i P3 Populär, någon gång efter tio. By the way.

• Lotta, 10:10 am February 14, 2011:

  Man brukar skilja på “high fantasy” och “low fantasy” (angående om Harry Potter är fantasy). High fantasy är Tolkien-fantasy, som utspelar sig i en annan värld, ofta med medeltidsfeeling och med alver eller liknande. Low fantasy kan däremot utspela sig i vår egen värld, men kanske med magi, andra dimensioner osv. Dock tycker jag att det är svårt, är varje roman med spöken fantasy i så fall? Magisk realism? Så Harry Potter är väl fantasy, men low fantasy då… Fast jag vet inte, både ja och nej.

  Själv är jag en sci-fi-älskare, och jag gillar “tänk om”-filmer. Tycker förresten att Star Trek är en “what if”, och nu när jag sitter här och tänker är det den enda lyckliga framtidsvision jag kan komma på. Fattigdomen är avskaffad (!), ingen svälter och pengar finns inte längre. Wow! Sen mäter de bad guys i rymden, men jorden är ju paradiset!

  Mja, i alla fall, vad sägs om Femte elementet? Både svulstig och full av action. Ingen förklaring till hur det blev som det blev heller. I like it.

• Thomas E, 11:04 am February 14, 2011:

  A boy and his dog är min favorit inom efter katastrofen SF. Trots en budget på trehundra kronor och en absurt övertydlig kritik mot amerikansk kultur. Bros before hoes slutet är fantastiskt.

  Moon och Monsters är exempel på riktigt skapliga nyare SF filmer.

Add A New Comment!