Brukar ni liksom jag försöka räkna ut hur många som skulle tänkas komma på er begravning om den var, säg, nästa vecka? Jag tror nog jag skulle kunna få ihop en del.

Tänker på när jag var utbytesstudent i Californien på 90-talet och man fick sin YEARBOOK. Det var en stor grej. Det är fortfarande en stor grej men fatta hur häftigt det var DÅ. Och i vanlig ordning fick man låta sina kompisar skriva grejor i den och alla skrev saker som “Caroline!!!! You have been AWESOME!!! You ALWAYS made me smile! I Will Always remember you as THE GIRL WHO MADE ME SMILE!!!”

…tills jag fattade att det liksom bara var skolboksspråket, det betydde ingenting. När min “värdssyster”, som jag inte kom överens med, också skrev något liknande förstod jag lögnen. Att allt bara var snack och ett del av spelet. Det gjorde mig inte bara ledsen utan också sårad. Jag som trodde…jag som för några minuter trodde…

Och så tänkte jag på alla saker som är sanna och som man skulle vilja skriva eller säga, men som drunknar i alla de här osanna sakerna som YEARBOOK-hälsningar. Så egentligen borde man sätta sig ned och författa ett rakt och ärligt brev till alla sina vänner, nära, kära och de som inte är nära men ändå kära, och säga vad man känner. Prisa vänskapen, älska dem och respektera den.

Så att man inte står där sen på sin väns begravning och säger “Hon var den jag ville vara” eller “Hon förstod aldrig hur mycket jag älskade henne”. Som när en kille från mitt högstadium flera år senare sa att han och “grabbarna i klassen” hade tyckt att jag var så söt. Flera år senare, många år senare berättade han det med en axelryckning. “Vi brukade alltid vara i korridoren mellan NO och matte för då var din klass också där”.

År efteråt. År efter tandställningen, Twin Peaks-komplexen (Jag var Donna och min kompis Jennie var Laura. Pre-mord). År efter det där “vem kollar de på? Jennie säkert”. År, år, år efter det.
Jaja, jag fick i alla fall höra det. Men det är många andra som inte får höra saker som förändrar och betyder något. Som tacksamheten jag kände när Kalle, min vän, kom hit till den nya lägenheten jag flyttat in i själv, efter att ha sett mitt samboskap falla i vassa, sorgliga skärvor. Han kom hit med en borr och skruvade redigt upp hyllor åt mig, det första steget till att skapa mig ett hem. Han la den första pusselbiten och för det känner jag värme och tacksamhet. Jag säger det till honom nu. I bloggform.
Jag tar en till: Fia som aldrig, trots stress, barn och jobb – slutar att fråga hur det är med mig, och som verkligen vill veta. Och som frågar mig vad jag “tycker hon ska göra” och hon lyssnar alltid, alltid på svaret. Alltså hon vill veta, vill höra vad jag säger. Är det inte underbart? Jo, det är det. Det får mig att känna mig betydelsefull och kontinuerlig, som att jag har ett sammanhang.
Och Julia, som bor långt bort, och som en gång alltid var noga med att poängtera att vi var vänner med inte bästisar. Men jag kände att vi var vänner. Hennes bästisar, ja, det var något som liksom bara hade bestämts, det var ingenting som kändes. Idag är vi vuxna och Julia har gett mig den finaste gåvan, det finaste beviset på att vi inte var bästisar, och det kanske var okej för bästisarna bråkade hela tiden, de var liksom aldrig fria, de skulle alltid bunta ihop sig, medan jag mer stod vid sidan om och välkomnade både Julia och Julias inbjudningar när det finns tid eller en lucka för mig. Då fanns jag där, då fanns hon där och då var vår vänskap enkel. Och idag är jag gudmor till hennes barn, som gör mig så rörd på så många sätt. Någonstans för att jag hade rätt hela tiden, trots det där viktiga i att jag inte var bästis, jag hade inte den statusen. Hit men inte längre. Men jag kände ju att vi var vänner. Jag kände ju att det där med bästis är någonting andra bestämmer åt en. Nu är du min bästis. Vi är bästisar nu.
Men jag kände vänskapen, det gjorde jag. Och nu är jag med i familjen, som en superbästishand som stuckits fram åt mig, fortfarande varm efter alla lekar i lågstadiet och eftermiddagar tillsammans i Hagsätra, i träd eller med en läsk eller på någon gräsmatta. Nu är vi vuxna, va? Nu är det väl okej att liksom välja och komma överens om vad vänskap ska vara? Då gör vi det.

(det är jag längst till höger)

• Postad 2011-07-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None