Jazzhands

En stilla stund

Låt mig för en gångs skull vara helt öppen och allvarlig.

Det är tyst i hela Kransen, jag har tänt ett snobb-doftljus som sprider dyr och välbehaglig lukt i hela lägenheten.
Det vaggar in mig i ett stillsamt på-vilosemester-tillstånd.

Det är vid såna här, tysta, lite meditativa tillfällen som känslorna kommer fram. Som råttor efter sommarmörkrets inbrott, eller katten Marius när han suttit och häckat under soffan ett bra tag. Dags att komma fram.
De där känslorna som jag oftast springer ifrån, skrattar åt, tittar lite på och sedan gömmer undan, alltså.

Det har nämligen inte gått ett år ännu sedan pappa dog.

Ibland blir jag gråtmild över till synes ingenting. Ibland blir jag orolig och nervös, av något som kan tyckas irrationellt.
Men allt utmynnar i känslan av att någonting – eller någon – man kunde falla tillbaka på, utan att ens kasta en blick bakåt först, är borta.
En trygghet är försvunnen.
Det går upp för mig lite då och då;

Att om jag faller finns ingen där som tar emot.
Hoppsan.
Jag landade visst på stengolvet. Jag tror jag bröt en arm.

Så när jag gör något som verkar, till synes, neurotiskt eller irrationellt…

(Som att få tårar i ögonen på Pet Sounds Bar för att två gamla kollegor skriker HAINER! över bordet och ler ändå ut i ögonen när de kramar mig och säger “Vad länge sen!”)
(Som att skicka ett sms till en kompis med “Jag vill att du ska veta hur fantastisk jag tycker att du är”)
(Som att börja skaka av rädsla, och övertygelse att inte duga riktigt hela vägen, när en oskyldig jämförande kommentar kommer upp i samtalet)
(Som att svälja länge och hårt och försöka, försöka, försöka men ändå inte lyckas tro att komplimangen är sann)

…så är det för att det bubblar upp känslor inom mig som jag är ganska säker på har att göra med att jag för inte alls särskilt länge sedan förlorade en stor, trygg björnpappa som alltid höll tassen ute för mig.

Han finns inte mer. Och skakningarna efter skalvet då han försvann har inte stannat helt ännu. Men snart, tror jag.

  • Postad 2008-05-26
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 6

Etiketter None

  • m, 10:02 pm May 26, 2008:

    åh va fint skrivet. åh va modigt att skriva så.

  • m, 10:02 pm May 26, 2008:

    åh va fint skrivet. åh va modigt att skriva så.

  • Kristoffer, 10:19 pm May 26, 2008:

    Instämmer.

  • Kristoffer, 10:19 pm May 26, 2008:

    Instämmer.

  • 30-nånting, 8:07 am May 27, 2008:

    Otroligt vackert.

    Och jag vet inte vad du tror på, men personligen tror jag att din pappa hänger med dig ändå. Hur skulle han någonsin kunna sluta titta till dig?

  • 30-nånting, 8:07 am May 27, 2008:

    Otroligt vackert.

    Och jag vet inte vad du tror på, men personligen tror jag att din pappa hänger med dig ändå. Hur skulle han någonsin kunna sluta titta till dig?

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen