Han är typ tio år. Han bossar över Segwayerna. Man får stå på kö, man måste ha hjälm. Han visar för kidsen före i kön hur man gör.
“Du lägger tyngden på mitten av kroppen…så här.”
“Man åker framåt genom att luta sig fram på Segwayen…så här”.

När det är vår tur säger lillkillen “Hörde ni på när jag förklarade reglerna för de andra?”
Jag ljuger tioåringen rakt upp i ansiktet och säger “Ja”. Mattias säger också “Ja”.
Tioåringen är en slug jävel, han ser igenom oss och säger därför “Okej, hur långt mellanrum ska man ha då”?. Han ser direkt att Mattias är den vekaste av oss. Mattias ser det också, han viker sig direkt och kvackar “Jag vet inte!”.
Knäckt av tioåringen.
Jag chansar på “två meter” och säger det med all pondus jag kan uppbringa.
“En till en och en halv meter” triumferar tioåringen som precis satt dit oss.
“Det är ju som två meter”, kontrar jag.
“Lyssna när jag går igenom reglerna”, säger han.
Jag himlar med ögonen.

“Och åk inte – inte – på några av guppen i banan. Alltså det är för er egen skull, det är av hälsoskäl”.

Efteråt kommer jag på mig själv med att motvilligt beundra lillkillen, känna nästan vördnad. Han har framtiden för sig.

• Postad 2011-07-31
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None