Står på NK och kollar in en ung man i plommonstop och jobbigt nya, vita dyrsneakers . Han har ett fickur i sin västficka.

Fickur.

Jag lägger också märke till en snubbe med Helmut Lang-linne och scarf som glider förbi och låtsas se avslappnad ut. Bakom honom går en ung tjej i ytterst komplicerade skor som ger henne en moderktig stelopererad touch.

Grejen är att modebloggaren The Sartorialist signerar böcker på bokavdelningen. Jag blir nyfiken, dras till katastrofen som flugor till ljuset. Jag bara måste se det här, tänker jag. Jag bara måste.

Och ja, den samling människor som flockats och påfåglas runt den lilla modedomaren kunde inte klätt sig mer ansträngt om så en karikatyrtecknare hade klätt dem.

Alla har samma min av ansträngd nonchalans. Alla har samma min av “den här gamla trasan? Äh, bara nåt jag hittade i garderoben”.

En man har klistermärken på sina jeans.

Hade en karikatyrtecknare varit där hade han lämnat in sin avskedsansökan. Och gråtit.

När ytterligare en dude i hatt och glansig väst ber om ett signerat ex medan hans ögon vädjar SE MIG känner jag att jag sett det jag behöver. Jag visslar lite muntert i rulltrappan ned.

• Postad 2011-08-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None