Jazzhands

Verklighetens folk

Jag är pÃ¥ ‘first name basis’ med hotellets chaufförer nu, Angel och Francis. De kör mig till The Grove, de hämtar mig när jag ringer. Jag bad Angel köra mig till ett bra frukostställe och det gjorde han. Jack and Jills, där de amerikanska pannkakorna är fluffiga som luft och sirapen len som nektar.
Jag ger dem dricks såklart, nån dollar per körning. Sticker den i handen på dem medan vi har ögonkontakt. Som om händerna levde sitt eget smutsiga liv i smyg.
Idag gick jag en jättepromenad frÃ¥n Robertson till Beverly Center till The Grove. Jag gick lÃ¥ngsamt, jag är sjukt trött i benen. Skulle säga att det tog en timme. Plus tiden jag tillbringade i diverse affärer pÃ¥ vägen, i BC och pÃ¥ The Grove. Slut ringde jag Francis frÃ¥n Whole Foods och bad honom hämta mig. Eftersom det är knepigt med trafiken runt The Grove sÃ¥ föreslog han att jag kunde vänta pÃ¥ andra sidan gatan. AlltsÃ¥ den knasiga känslan när en Rolls Royce plockar upp en utanför K-Mart, har ni känt den nÃ¥n gÃ¥ng? Det har jag. Och den bara växte när Francis berättade sin professionella historia, vilka hotell han jobbat för tidigare och att han numera bara lever pÃ¥ dricksen han fÃ¥r, ingen timlön. Helvete! Och jag som gett honom EN DOLLAR för varje resa! Gav honom tre den här gÃ¥ngen och kommer ge honom tio i morgon. Än en gÃ¥ng: den känslan…

  • Postad 2011-09-06
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

  • Peter, 5:11 am September 6, 2011:

    Duuuude. Slang mer pengar pa dom.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen