Jazzhands

The story – so far

Angie och jag har brevväxlat sedan vi var elva eller tolv år. På den tiden man faktiskt brevväxlade. Det var alltså tjugotvå år sen, minus Internet och ringa-billigt-utomlands. Att få brev – faktiskt brev, ibland med klistermärken på och i – var en sån otrolig kick. Jag blev nästan pavlovskt betingad att känna på mig när brevbäraren kom, kände igen stegen i trapphuset, spetsade öronen och höll andan medan jag väntade på dunket från post i brevlådan.

Jag och Angie har träffats fyra gånger på 22 år, vilket ändå är bra jobbat tycker jag med tanke på att hon bor i Texas. Jag har hälsat på henne förut, i Dallas. Det var här jag stiftade bekantskap med USA första gången vid tretton års ålder och hennes familj berättar fortfarande (skrattande) om mina stora ögon och tappade haka i deras snabbköp och när vi beställde hem pizza, stor som ett tefat.

Idag är Angie gift och har en dotter, bor i ett mansion så stort att man går vilse i det (här finns ett “mediarum”, alltså en biosalong för typ tio personer, komplett med biostolar och bardisk. Här finns en jukebox i biljardrummet, ett gitarrum med typ tio elgitarrer på väggen, en vinkällare…).

Hon är en riktig southern belle med sitt glansiga, mörka hår, olivfärgad hy och nötbruna ekorrögon. Och som stolt Texan så gör hon såklart sitt allra, allra bästa för att vi ska älska staten lika mycket som hon gör. Hon tar oss till steakhouses, Southfork, caféer, downtown…Och hon har dessutom fyllt hela badrummet (jag och Linnéa har förstås inte bara varsitt sovrum utan varsitt badrum också) med en goodiebag full med presenter.

Jag är väldig tacksam och ödmjuk.

  • Postad 2011-10-28
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

  • Anna TS, 6:40 pm October 28, 2011:

    Avunden frodas. Först Southfork och nu det här. It ain’t easy being green…

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen