Jazzhands

The Betting Game

Ni vet den där känslan när personen bakom i biosalongen plötsligt Cape Fear-gapskrattar under filmens sista, blodiga klimax i en annars helt tyst salong? Den känslan upplevde jag igår.

Jag och Mattias köpte biljetter till festivalens surprisefilm och engagerade oss i ett avancerat betting game om vilken film det skulle kunna vara, vi hade en hel lista och bockade av en efter en med hjälp av alla ledtrådar vi kunde hitta. Efter att ha (tvingats) röstat bort The Rum Diaries och My Week with Marilyn så dök bubblaren Sherlock Holmes upp i vårt medvetna. Blev uppspelt bara av möjligheten men hade ändå siktet inställt på nån trist arty, asiat.

Men det blev varken eller. Den blev The Devil’s Double, en bortglömt straight-to-DVD om en karl som tvingats agera Saddam Husseins bodydouble under dödshot. Based on a true story!

Det som var anmärkningsvärt med den var alltså killen bakom mig i salongen. Dude i keps. Tyst under hela filmen, precis som alla andra (det var inte en komedi direkt, om jag säger så). Fram till filmens ganska blodiga slutliga klimax. Då skrattar han högt i salongen och slutar inte. Han skrattar högt, han skrattar mad man’s laughter. Han njuter.

Och det skrattet förföljer mig än idag.

  • Postad 2011-11-13
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

  • Joel, 9:41 pm November 13, 2011:

    Jag var med om en nästan likadan händelse i helgen: http://joeljosefsson.blogspot.com/2011/11/ur-vagen.html

  • Flemming, 9:26 am November 14, 2011:

    Åh jag önskar att jag hade varit där! Felaktig affekt är fantastiskt roligt. Jag har faktiskt haft som en liten önskedröm att iscensätta liknande saker på bio.

    Jag tänker mig, börja med att gå på typ en actionrulle och skrika när de slåss, oavsett vem som slåss. Steven Seagal-rulle, Steven Seagal sitter fast i en stol och blir torterad – Jag: “Ja! Ge den jäveln!”, Steven Seagal bryter sig loss och börjar knäcka nacken på folk KNAK – Jag: “Håhåhå! Där fick han på pälsen!”

    Som nästa steg hade man kunnat gå på en film om typ mobbing och när mobbarna går på sitt mobboffer så bara – Jag: “Vilket litet äckel, spöa honom, SPÖA HONOM!”.

    Det hade varit så roligt. Så väldigt roligt.

    Men din Cady-snubbe är ta mig fan ännu roligare, inte minst då han antagligen är the real deal.

  • Jazzhands, 9:31 am November 14, 2011:

    Till saken hör att jag faktiskt vände mig om för att se vad det var för dude och eftersom det då blev så uppenbart att jag ville studera så frågade jag lite nonchalant “Hehe, förlåt men vad var det som var kul?” och han bah “Man trodde han skulle komma undan så blev han skjuten i skrevet, det är poetisk rättvisa!!!”.

  • Flemming, 9:43 am November 14, 2011:

    Nä! Ojojoj. Den snubben alltså, den snubben! “Skjuten i skrevet – poetisk rättvisa.” Oj. Ojojoj.

  • Jazzhands, 9:45 am November 14, 2011:

    Gränsen mellan psycho och skön snubbe har aldrig varit suddigare.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen