Det var länge sedan jag skrev under the influence. Så jag gör en comeback här och nu. High on sömnpiller, redo att möta mitt undermedvetna. Bring it.

Jag fyller år snart och planerar som vanligt att go all in. Ingenting annat duger. Och i framtiden kommer säkert hobbypsykologer och litteraturkritiker (aka bloggkritiker) att analysera detta och hitta komplex. De kommer att säga att jag går till överdrifter för att jag är rädd att inte duga annars. Därför bakar jag inte sju sorters kakor utan snarare sju sorters tårtor. Med frosting och olika fyllning. Eller, om vi ska vara riktigt noga, sju sorters tårtor samt munkar. Men det bjuder jag på (pun!).

Men herregud, här poppar jag dyrbara sömnpiller och allt jag skriver är att jag ska baka en massa tårtor snart? Jag är besviken på dig, hjärna. Varför kan du inte beordra mig att skriva om Den Stora Oron? För att vi inte är så personliga här i bloggosfären, that’s why. För att det är jobbigt att vara personlig, mesigt närapå. Koketterande.
Kan vi prata om varför jag börjat springa på löpbandet tills jag blir yr, illröd och ibland till och med illamående istället då? Nej, det kan vi inte prata om heller. Eller varför inte, det har att göra med att jag vill se hur långt jag kan gå. Jag gillar att vara där på bandet, med knutna nävar och håret i en stram tofs. Jag försöker att fixera blicken, känner att jag ser hård ut och jag gillar det. Jag gillar att munnen är halvöppen och sammanbiten på samma gång. Hell, kommer någon in, vem som helst, och bara kastar ett öga mot löpmaskinerna och ser mig där så skulle jag kunna tas för en van löpare och en hård jävel. Jag har ju till och med löparskor nu.

Men igår sprang både tjejen och killen på varsin sida om mig på 9. Jag brukar springa på 8,5. Men jag stod inte ut med att springa långsammare än dem, så jag höjde. Först till 9 och sen till 10. Jag sprang snabbt, jag höll mina knutna nävar så hårt. Sprang, sprang. Jag kände lungorna som om de var ett enda stort paket som höll på att fyllas med alldeles för mycket luft. Jag svettades så att jag fick ta ur hörlurarna ur öronen eftersom de blev blöta. Men aldrig att jag skulle sakta ned, aldrig. Sprang, sprang, sprang.

Killen bredvid gav upp, han hade sprungit klart men tjejen var fortfarande på bandet. Alltså fortsatte jag springa. Trots att jag kände en slags krypande illamående, inte i halsen utan längre ned. Magen. Huvudet kändes varmt också, jag fick torka svetten som rann ned i ögonen, ögonbrynen som var blöta. Kinderna varma. Brännheta. Men sakta ned? Aldrig.

Tänkte jag tills jag plötsligt fick en smärta i underdelen av magen ungefär, följt av en våg av illamående, som en splash. Jag vinglade av bandet och linkade in på toaletten och stod där och hyperventilerade ett tag med det dunkande huvudet i knähöjd. Drack vatten ur min skitful sportflaska och gick ut igen som om inget hänt.

Här är summan av det hela: Jag kände mig misslyckad som hade avbrutit och inte sprungit klart. Klart? Ja, tills jag svimmade eller tills tjejen bredvid var klar. Båda hade varit en seger. Detta var ingen seger. Detta var ett misslyckande.

Och nu…nu börjar ögonlocken bli tunga. Bra där, brain! I morgon bitti kommer jag se vad du skrivit. Just nu har jag ingen aning ty jag somnar inom tre. God natt.

• Postad 2011-11-22
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None