Innan vi går in på kärnan i denna intervju måste jag fråga dig Niklas, kulturjournalist och fd filmkritiker: Hur reagerar du när du hör att Bonde-Klas totalkrossat någons hjärta?
– Jag reagerar med bestörtning, naturligtvis. Det var ett oerhört dramatiskt avsnitt. Att Ulrika skickades ut till tonerna av Broder Daniel och sedan, får man förmoda, med iltransport till närmaste psykakut, var starkt.

Men kunde han fortsatt träffa Ulrika?
– Klas har ju haft en robust bondgård i hela sitt vuxna liv. Gått upp 5.30 och fyllt på diesel. Sådana saker. Då blir man ju lite skärrad när det från ingenstans dyker upp en emomänniska som kräver att omedelbart få avla 10 barn med en. Det har jag förståelse för.

Men han var ingen hjärtekrossare som ung?
– Nej, det skulle jag inte lyfta fram som något av hans mer utmärkande karaktärsdrag. Klas var en gladlynt ung man som primärt var intresserad av mopeder och verktyg.

Niklas, du sitter ju faktiskt på oerhört värdefull bakgrundsinformation om Bonde-Klas, ni har alltså gått i samma klass?
– Bonde-Klas är ju det ofrånkomliga nicknamet nu, men faktum är att han alltid kallats det. Vi gick i en beigemurrig högstadieskola där det max (max!) fanns fem personer med någon slags koppling till bondgårdar. Under de tre år jag hade förmånen att gå inte bara i samma skola utan i samma KLASS, kan jag inte påminna mig att han någonsin blivit omnämnd med något annat namn än “Bonn-Klasa”. Vi befinner oss ju i den östgötska myllan här.

Hade han kompisar?
– Ja, ett par tre stycken vänner hade han. Samtliga dudes. Samtliga djupt intresserade av jordfräsar, sågmaskiner och trimning av olika farkoster.

Vad hade han för kläder, hur såg han ut? Utmärkte han sig i skolan/ämnena på nåt vis? Var han bra på gympa?
-När han gjorde saker som han fann lågprioriterade, som att sparka på en boll, lära sig vad potatis heter på tyska osv., hängde det hela tiden en osynlig pratbubbla över honom: “Hahaha, det här är så otroligt meningslöst!!!!!”. Jag har spelat fotboll med Klas. Många gånger. Det var en syn för gudar.

En väldigt utmärkande grej han har är ju frustandet och det skumt nervösa skrattet…är det en ny grej?
– Nej, verkligen inte. Det sitter i Bonn-Klasas DNA. To no surprise för Bonde söker fru-tittare: Under större delen av de här tre åren skrattade han. Jag skulle säga hela tiden. Han gjorde ett kort avbrott när han sov. Jag är också tveksam till om det är så mycket av ett nervöst skratt. Han skrattar på originals vis. Glatt, uppriktigt, konstigt – och oerhört fysiskt.

På förekommen anledning måste man ju fråga hur han var med damerna?
– Jag tror med Klas, och här spekulerar jag förstås, var det inget problem att han helt saknade kontakt med damerna. Det fanns inte på att göra-listan. Därför var det förstås logiskt och vackert att han nu, nästan två decennier senare, plötsligt inser: FUCK JAG MÅSTE BÖRJA TRÄFFA BRUDAR!!! och ställer upp i Bonde söker fru. Jag använder orden “ställer upp” för det handlade naturligtvis aldrig om han han “blev antagen”. Han är en no-brainer för varje casting-chef. Det var för individer som Bonde-Klas som programkonceptet över huvud taget togs fram. Det är som att fundera på om det är okej att ta med sig Robyn till Strand. Hon ska nog komma in.

Något du vill tillägga här?
– Ja, jag vill också direkt klargöra att Bonn-Klasa var, och alldeles tydligt fortfarande är, en djupt älskvärd person. Rätt smart, bara den rätta peppen fanns där. Därmed inte sagt att han var killen man tog med när det skulle utövas idrott, strandhånglas, diskuteras Hunters & Collectors-b-sidor eller vad som nu försiggick utanför jordfräsvärlden. Jag skulle inte säga att han hade autistiska drag, inte alls, däremot har jag nog aldrig i hela mitt liv träffat en person med så genuint ointresse för rådande ideal och intressesfärer. Och det härliga som man hela tiden måste återkomma till när det gäller fenomenet Bonde-Klas: Han var så hundraprocentigt, närmast stoiskt, fine med att det var så.

• Postad 2012-11-02
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None