Jazzhands

Ett sommarminne

Det var flera somrar sedan. Jag och Daniel hade inte setts på ett tag och träffades på Texas Longhorn av alla ställen. Han var brunbränd och såg ut som “hälsan själv”. Detta minns jag att jag sa. Det fanns en förklaring, han hade varit ute på landet i flera veckor med sin familj.
Vi kom snabbt in på det personliga. Vi hade väl ett behov båda två, att prata om det. Relationerna vi hade då, förhoppningarna och verkligheten som gick om varandra. Det var ett bra samtal, jag minns det. Ärligt, stöttande och bra.
Och jag minns också att jag gick därifrån lättad. Som att samtalet lett oss in i en och samma kanal och därifrån lät vi vårt hopp och vår förtvivlan ljuda, tillsammans, från varsitt håll, i nån slags gemensam varningssignal. Vi förstod varandra. Sen beställde vi dessert och gick hem till våra respektive.
Min frågade “Hur var det att träffa Daniel” och jag svarade helt spontant och ärligt “Det var jättebra, vi hade ett fint vuxensnack och pratade om vuxensaker”.
Och insåg att jag själv var vuxen men inte min kärlek.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen