Jazzhands

Regn

Det var antagligen en dum idé. Så här i efterhand.

Mitt tidigare medicinska CV skulle kunnat tjäna som lite vägledning. Varje gång jag slutat med pillren, tänkt att hey, nu är det ganska trevligt att leva, allting flyter på och jag är stabil, så har jag blivit först lite, lite dålig och sedan sämre och till slut sjuk.

Det börjar med lite antydningar. Förvirrande små, de skulle lika gärna kunna vara utslag av livet självt. Dåligt mår vi alla då och då. Orolig kan man ju vara utan att det betyder något speciellt. Ett plötsligt gråtanfall kan hända om man är stressad.
Sedan ökar de i intensitet och plötsligt står man där igen omringad av mörker.

Nu vill jag inte påstå att det gått så pass långt. Men en månads uppehåll och jag känner igen de bekanta darrningarna. Så pass att jag ringer ett lika bekant nummer och ber att få en läkartid.
Innan det hinner eskalera. Tänker jag.
Och gaskar upp rösten när de svarar på andra sidan luren.

Säger att det var ett misstag, att jag helt får skylla mig själv. Att jag inte skulle slutat på eget bevåg, att jag borde veta bättre.

För det borde jag, vid det här laget.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen